DVD & Blu-ray: Passion

Inlagd av Sandra Wallin Film, Recension, Videohyllan måndag, juli 29th, 2013

Passion
Thriller, Tyskland/Frankrike, 2013
Regi: Brian De Palma
Medverkande: Noomi Rapace, Rachel McAdams, Paul Anderson, Rainer Bock m.fl.
Längd: 105 min
Betyg:

— — —

Amerikanska regissören Brian De Palma slog igenom som filmmakare under 1970-talet. Hans estetik var friskt inspirerad av Alfred Hitchcock, men med en egen särskiljande twist. Hans, många gånger, våldsamma skapelser kan liknas vid eggande pussel där varje enskild bit långsamt bildar ett nervkittlande crescendo. Det i kombination med De Palmas sinnelag för innovativa bildlösningar och läcker scenografi resulterade, så gott som alltid, i ovanligt tillfredsställande filmupplevelser. Med i hans bagage finns stilbildande verk så som Carrie (1976) och Scarface (1983).

På senare år har De Palmas karriär haltat betänkligt och resulterat i en rad ojämna verk. De forna glansdagarna tycks vara honom förbi; en tanke som regissören själv inte verkar lägga någon vikt vid. Även om det numera dröjer ganska länge mellan varje film fortsätter han alltjämt att vara

produktiv. De Palmas senaste arbete är en nytolkning av den franska thrillern Love Crime (2010), vars historia om sex och våld är ett välbekant territorium för den erfarne iscensättaren.

I Passion möter vi den begåvade Isabelle (Noomi Rapace) som arbetar på en mycket prestigeinriktad PR-byrå. Isabelles chef Christine (Rachel McAdams) styr med järnhand över sina anställda och är van att få precis som hon vill. När Christine en dag tar åt sig äran för ett arbete som Isabelle varit ansvarig för påbörjas en maktkamp mellan de två kvinnorna. En kamp som snart eskalerar och tar sig allt våldsammare uttryck.

En amerikansk filmkritiker drog i en recension paralleller mellan Passion och den episka kalkonen Showgirls (1995) och jag kan inte göra annat än att nicka instämmande. Som gammalt De Palma-fan smärtade det mig djupt att se Passion ty detta är sannerligen inte långt ifrån en stinkande hög med skit. Filmens inledande scen, en ytterst märklig sekvens där Noomi Rapace och Rachel McAdams tycks hänge sig åt en slags bisarr fniss-tävling, får varningslampan att blinka innanför pannbenet. När man kort därpå bevittnar ett av de mest pinsamma försök till reklamfilmer som någonsin skådats och den, högst oangenäma, sexuella spänningen mellan huvudkaraktärerna, ja då är det svårt att hindra sig själv från att stänga av. Att överhuvudtaget finna något positivt att fästa sig vid är en omöjlighet, bortsett från det faktum att man ibland tjuter av skratt.

Filmens narrativ känns ofärdigt och kantigt, som om man hastat igenom både manus och produktion. Resultatet blir därefter: billigt och fult. Fotot är förvånansvärt platt, snudd på alldeles livlöst, och liknar det från en uråldrig tv-produktion. Med tanke på att vi har att göra med en regissör som tidigare varit mycket visuellt intressant kan man inte göra annat än att häpna av förvåning. Musiken slår an helt fel ton och låter som hämtad ur en C-produktion från 90-talet, komplett med brölande saxofon och smöriga stråkar. Dialogen är hopplöst stolpig och så avigt framförd att den utan tvekan kunnat platsa i valfri p-rulle; det är nästan som om man väntar sig att en naken karl med ståfräs kan komma att skymtas vilken sekund som helst. Och när vi ändå är inne på det spåret kan man ta upp det faktum att Passion anstränger å det grövsta för att vara sexig och farlig, men går fullständigt om intet. Det här är varken erotiskt eller spännande, bara avtändande och sövande.

De Palma lyckas också med konststycket att få en hel ensambel av skådespelare, och då menar jag verkligen ALLA, att framstå som riktigt usla på det de gör. Värst är det dock för de två huvudrollsinnehavarna, i andra sammanhang fullt kapabla skådespelerskor, som irrar runt utan fullgott stöd. Rachel McAdams är hopplöst felcastad i rollen som Catherine och tycks vara ytterst obekväm med att porträttera karaktärens utsvävande sexualitet. Noomi Rapace försöker verkligen och kämpar med näbbar och klor för att ge sin Isabelle lite kött på benen, men har dessvärre inte mycket att gå på.

Passion är långtråkig och förutsägbar, själlös och ytlig. De Palmas gamla goda finess tycks helt ha gått om miste och man får istället känslan av att en amatörmässig kopia försökt sig på att imitera sin mästare och misslyckats fatalt. Det våld och sex som en gång präglade De Palmas verk, och som han här försökt hitta tillbaka till, mynnar enbart ut i ett enda stort antiklimax. Filmen hamnar någonstans mellan ful- och finkultur, ett slags grådassigt limbo där allt är fördömt att bli mediokert och trist. Kanske är det dags för De Palma att lägga karriären åt sidan nu, innan all form av värdighet försvinner …

— — —

Sandra Wallin