Roman: En kvinnohandlares anteckningar
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, mars 11th, 2013En kvinnohandlares anteckningar
Giorgio Faletti
Forum Förlag
309 sidor
Utkommen
Betyg:
— — —
Jag har bara läst några sidor i En kvinnohandlares anteckningar när jag blir tvungen att gå iväg och bläddra i några andra romaner. Mina funderingar bekräftas, det är inte helt vanligt att böcker är skrivna i ”jag”-form. Jag är inte helt säker på att jag gillar greppet.
Att säga att kvinnosynen i boken lämnar en del att önska får mig förmodligen att framstå som en idiot, vad hade jag väntat mig av en bok med den titeln? Vet inte.
Men rent generellt så hade jag, om inte väntat mig, så i alla fall hoppats på en bok som var mindre pladdrig, men En kvinnohandlares anteckningar dränker verkligen sin läsare i information, om allt från kollegors klockor till enskilda kvinnors konturer till diskställ till… det mesta.
När information och beskrivningar inte levereras så är bokens jag inbegripen i samtal med någon, vilket i sin tur betyder ytterligare information att bearbeta som läsare.
Jag märker att boken gör mig matt och när jag på sidan 215 hittar ett citat och en minnesbild som har sitt ursprung på sidan 20 (och 23) då blir jag riktigt stolt över mig själv. Författaren Giorgio Faletti har inte helt lyckats få mig av banan, även om det känns som om han verkligen försökt.
En kvinnohandlares anteckningar sker med en svart period i Italiens historia som bakgrund; inte bara finns maffian där utan året är också 1978 och Röda Brigaderna levererar våldsdåd på våldsdåd, detta är året då politikern och den tidigare premiärministern Aldo Moro hålls kidnappad i 54 dagar för att sedan påträffas mördad i bagageluckan på en bil. Det hindrar naturligtvis inte överklassen att leva som den alltid gjort, och det är där bland droger och allmän dekadens som huvudpersonen Bravo, bokens ”jag” har sin kundkrets.
Den fysiskt stympade Bravo (hur han är stympad framkommer redan på bokens första rad) har sitt stall med vackra kvinnor som han regelbundet levererar till samhällets toppar, men det är när han av en slump träffar på, och införlivar, den vackraste av dem alla, Carla, som det börjar hända saker. På hennes första jobb sker en massaker efter vilken Carla är spårlöst försvunnen och Bravo plötsligt en minst sagt eftersökt man.
Så vad tycker jag då om boken? Var den dålig i allt sitt pladdrande? För mig personligen tror jag den hade vunnit om den gode Bravo bara för ett kort ögonblick dragit efter andan och låtit mig själv måla upp en bild av platser och människor. Det sker dock inte förrän i epilogen, när allt verkar bromsas upp, men klarna? Nja. Men jag hade önskat mig det tempot redan tidigare i boken.
— — —
Camilla Johansson
