Stefan Rydéen, bakgrunden

Inlagd av Peter Ekström Portfolio torsdag, februari 28th, 2013

Ett slags samtal. Som i bästa fall all konst. Konsten påstår, du svarar – kanske svarar konsten tillbaka.

-Det tog tid att komma tillbaka. Jag störtade och har kravlat mig upp igen. Det förundrade mig. Och att det var just måleriet jag kom tillbaka till…

 

 

Men också glas. Du har varit en mångsysslare. Det fortsätter du med.

-Jag gick en avancerad glaskurs för den tjeckiske konstnären Milan Handl 2002. Och 2004 fick jag möjlighet att arbeta i glashyttan i Ajeto i Tjeckien. Det var via Mårten Medbo.

-Glashyttan i Ajeto är unik. Verksamheten är uppbyggd kring att designers, men också några få konstnärer, från hela världen kan hyra in sig för att arbeta med sina glasprojekt. Den som vill arbeta i hyttan måste söka med arbetsskisser, Ajeto väljer sedan ut vilken som får komma dit.

-Där finns fyra arbetslag som vardera består av en blåsare och två assistenter. Varje arbetslag har sin specialitet och som konstnär kan man välja på vilket sätt man vill arbeta tillsammans med arbetslaget. Under min period i Ajeto arbetade jag med ett arbetslag. Genom att använda glaset som ett skulpturalt material kunde jag skapa efter mina enkla idéskisser. Jag kom att i långa pass arbeta mycket nära i arbetsprocesserna. Jag utvecklade min känsla för glasets möjligheter på ett nytt sätt, som också för hyttan blev nytt och utmanande.

 

 

-Jag fick det vildaste gänget. De spelade hårdrock hela dagarna. Utom en ung kille som sjöng egna operaarior om allt som hände. Det blev en fin kemi.

-Ajetos arbetssätt och resurser är unika i glasvärlden, och det är omöjligt att arbeta på detta sätt i Sverige.

 Det var nytt för dig.

-Jag är inte glashantverkare och kommer inte ur glastraditionen. Min utgångspunkt är skulptörens, och glasämnet är ett material jag formar i. Det är naturligt för mig att arbeta i många olika material. Varje verk kräver sin lösning och egenart.

 

 

-Det jag söker i mina skisser och sedan i glaset, är det osköna, att kunna bryta ned glasets skönhet och få ett mer mångbottnat uttryck. Jag utgår från naturens metamorfoser och dess balansakt mellan skönhet och förfall – blomman som vissnar, grenar som trassel. Glaset har sina inneboende egenskaper, sin seghet och transparens, sin skönhet. Jag vill försöka använda dessa egenskaper, men komma bort från glasets traditionstyngda skönhet och blottlägga andra hemligheter.

 

 

 Är skönheten ett problem?

-Som konstnär söker jag inte den enkla vägen. För mig är det viktiga att komma in i det ospårade landskapet där avsikten får möta tveksamheten och skörheten. Verket tar grepp på mig och drar mig med in i materialet där jag tar ett steg in i naturen. Här är inte det viktiga vackert och fult, det existerar inte här, eller är inte väsentligt. Likväl kommer det vackra och fula att tillsammans förenas i verket.

 

 

Vägen till glaset gick via kaffemålningar, skulpturer i skogen och konsultjobb. Ditt stora arbete var Lilla Å-promenaden i Örebro – ett slags långsträckt skulpturpark med verk av många olika konstnärer. Mycket annat också. Det tar en stund att läsa din cv. Nu har du varit med och startat en ny musikscen – New Norwegian Wood.

-Jag är öppen. Allt är försök. Jag vill fortsätta att utveckla glaset. Men inget är bestämt. Utom en utställning i Falun 2015.

Om vi pratar om inspirationskällor. Jag kommer att tänka på Per Kirkeby.

-Det kan jag förstå. Men det var så här. Jag såg en stor utställning med Kirkeby på Moderna Museet 1990. Jag kan inte säga att jag gillade den. Men jag blev liksom bombad. Senare var det som en bekräftelse: Jag kan få hålla på så här. Om Kirkeby kan så kan jag.

-Kirkeby är bra. Jag gillar honom mycket mer nu.

Liksom hos Kirkeby så delar sig dina nya verk i två delar. Måleriet som har rötterna i landskap. Skulpturerna som är mer som artefakter. Ett möte mellan kultur och natur?

-Kanske…

 

 

-Glasskulpturerna är detaljer från måleriet som jag fångat upp. Delar som lösgjort sig ur landskapet, pockat på uppmärksamhet. De har velat bli skapade. Det är som en värld som gör sig själv.

Och du är mer en vandrare där, än en skapare? En lyssnare…

-Jag har en önskan om att komma bort ifrån att saker och ting är på ett visst sätt, att världen är ordnad. Jag vill komma förbi de låsta punkterna om hur sakerna och tingen ser ut, och förnimma dem. Skärpa sinnena, blicken, närvaron; uppleva saker på ett nytt sätt och komma in i andra världar, som ligger i samma världar. Här kan man inte vara pretentiös. Här finns bara ett letande efter ödmjukhet; ett långvarigt lyssnande, tittande och plockande ur erfarenhetens skog. Jag ser mitt uttryck som ett sinnestillstånd, där jag är en del av naturen.

Naturen ja, men kulturen, konsten, då?

-Jag är inte intresserad av konst egentligen utan av en öppen plats, för mig en plats som ligger innan och före ordet och som bär på min erfarenhet som krokar i ett kollektivt och historiskt djup. Mina bilder vill bli till på ett helt eget sätt som om de via mig blir till en gåva och kontakt med en djupare visdom.

Det där låter ju inte så opretentiöst. Men jag tycker nog att konsten är en plats för pretentioner. Var annars? Ödmjukhet är en annan sak.

 

 

-Det viktigaste är kanske att visa att man är osäker. Att leva uppmärksamt och att inte tappa människan i sig själv, eller den andra människan, ur sikte.

-Jag har någon gång blivit kallad naivist, men det är helt fel för mitt målande och skulpterande handlar om något helt annat.

Landskapet du målar är ett inre landskap. Det är en plats som du vill komma åt.

-Det är mer som att gå på en stig, mellan träd, buskar, svampar, ris och omkullfallna träd; först åt ena hållet för att sedan vända och gå tillbaka samma väg. Rummet är viktigt, och det möte som växer fram mellan rummets alla delar, ner till minsta beståndsdel.

-Det är ett sökande.

-Jag vill nå den mest levande punkten inom mig. Den plats man har blivit förvisad ifrån. Det är på blodigt allvar.

Det finns en udda skulptur, ett slags vandrare av trä och lera. En guide kanske som vandrar omkring i ditt landskap eller åtminstone bland dina konstverk. Är det ett självporträtt?

 

 

-Jag vet inte. Det var ett knäckt träd som jag såg dagligen på väg till ateljén. En fembent sak. Till slut tog jag med den och liksom reparerade den. Nu får den gå emellan.

 

 

-Det är ett oavslutat arbete. Ett lyssnande. Jag vill bara vara redskapet. Tiden är inte oändlig och jag har knappt börjat och det är så mycket som återstår. Jag vet att jag är något på spåren men allt återstår. Känslan av tacksamhet, men otålighet att gå vidare i morgon ligger där som om någon ropar mitt namn från den plats jag söker i mitt pågående arbete. Kanske är det rent av ett ansvar…

—

Bakom orden och bilderna: Stefan Rydéen. Bakom pennan: Peter Ekström