CD: Benjamin Brittens musik för cello
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, februari 27th, 2013
Benjamin Britten: Symphony for Cello and Orchestra; Sonata in C for Cello and Piano*; Cello Suites Nos.1–3; Tema “Sacher” (Hyperion/Naxos). 2 cd. Speltid: 52’10 + 67’13.
Alban Gerhardt (cello), Steven Osborne (piano)*, BBC Scottish Symphony Orchestra, Andrew Manze (dirigent)
Betyg:
–
Likt många brittiska tonsättare efter Elgar tycks Benjamin Britten ha haft ett nära förhållande till cellon – som dessutom förstärktes av vänskapen med den ryske mästarcellisten Mstislav Rostropovitj. Det var faktiskt för honom han skrev alla sina verk för instrumentet: Symfoni för cello och orkester, Sonat för cello och piano och Svit för solocello nr. 1, 2 och 3. Med de sista är han egentligen den ende som på allvar tagit upp kampen med Bach på den här fronten.
Benjamin Britten på foto från mitten av 1950-talet
Rostropovitjs inspelningar av verken kommer naturligtvis alltid att ha sitt speciella intresse och sin speciella plats, desto mer som tonsättaren själv medverkar som dirigent och pianist (Decca). Men nu bjuder oss Hyperion på ett pinfärskt album som behändigt nog rymmer rubbet på två cd med den unge tyske cellisten Alban Gerhardt. I sonaten får han sällskap av Steven Osborne och i konserten av BBC Scottish Symphony Orchestra under Andrew Manze. Och låt mig genast säga att det rör sig om utmärkta inspelningar. Tolkningarna är ofta lätta, luftiga och ljusa och med tämligen snabba men aldrig jäktade tempi. Gerhardt spelar genomgående med en vacker ton och kan bekymmersfritt växla mellan djupa stråkdrag, insektssurr och lekfullt studsande. Dessutom är han suverän på lågmälda och distinkta pizzicaton. Kanske en större fyllighet ibland hade varit effektfull, liksom något mer expressiva och kraftfulla tonfall. Men samtidigt öppnar de för den allt annat än insmickrande kärvhet som de här verken rymmer. Det suveräna samspelet med Osborne i sonaten måste också framhävas.
Men det finns också anledning att uppmärksamma en annan tämligen ny inspelning av symfonin, även den med en ung tysk cellist, nämligen Johannes Moser. Han har kopplat verket till Sjostakovitjs första cellokonsert och samarbetar med WDR Sinfonieorchester Köln under Pietari Inkinen (Hänssler Classic). Deras Britten är mörkare, tyngre och mer dramatisk – och frågan är om inte den tolkningen tilltalar mig väl så mycket. Men båda är konsekventa och övertygande.
Benjamin Britten skulle ha fyllt 100 år den 22 november i år – om han inte dött redan 1976. Man kan alltså förmoda att skivbolagen ligger klara med åtskilliga inspelningar att släppa under året. Det här är en god början.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
