Joy Harjo – med gåvan till poesi åter

Inlagd av Camilla Johansson Kulturdelen rekommenderar, Reportage söndag, februari 3rd, 2013

Joy Harjo är född 1951 och medlem av Muskogee (Cree)-stammen.

Hon debuterade 1975 och har ett 20-tal böcker bakom sig i huvudsak diktsamlingar med även ett par barnböcker och nu senast en självbiografi Hennes mest kända diktsamling är She Had Some Horses, vilken utkom 1983. Bland hennes utgivning finns också barnböcker samt att hon medverkat som redaktör för ett antal böcker. Joy Harjo spelar också saxofon och flöjt och har gett ut fyra prisbelönta album, varav det sista, Red Dreams från 2010, innehåller traditionell flöjtmusik. Hennes memoarer heter Crazy Brave och kom ut på engelska i juli 2012.

Dina memoarer kom ut i juli i år. Har det varit en lång process att få ned ditt liv på papper?
Ja, det har det varit. Det tog mig 14 år att skriva den här boken. Först var jag tvungen att vänja mig vid tanken på att skriva en självbiografi. Det handlar alltid om vad man ska berätta och vad man inte ska berätta. Från början skulle boken fokusera på historier från Indianskolorna. Jag gick i en konstskola i Indianbyråns regi på “highschool”. Sedan bestämde jag mig för att skriva en självbiografi i novellform, men det började kännas krystat. Slutligen var jag tvungen att vända mig om och möta det jag var på flykt från, de tidiga och svåra åren, de som formade artisten. Boken tar sin början innan min födelse och slutar när jag börjar skriva poesi i början av de 20, när jag var konststuderande vid New Mexikos universitet och engagerad i arbetet för rättigheter för ursprungsfolk.

På vilket sätt har arbetsprocessen skilt sig åt från när du skriver poesi?
Poesin utvecklar sig utifrån och in. Memoarer är mer berättande.

Du inte bara skriver utan komponerar och spelar även musik. Stimulerar dessa två uttryckssätt varandra, och i så fall, på vilket vis?
Ja, de stimulerar varandra. Poesin kommer ofta till mig I form av rytmer och bilder. Musiken hör jag ofta i en kedja av händelser. Just nu är jag något frustrerad för jag kan inte dokumentera VAD det är jag hör i musiken. Jag saknar det tekniska kunnandet, jag lär mig andra instrument

Du började skriva under en (en av många) turbulent period för USA:s ursprungsfolk, med ockupationen av Wounded Knee och en generell ökande politisk medvetenhet. Har din poesi förändrats sedan dess?
Allt förändras. Poesin har förändrats, och under en period trodde jag att den hade lämnat mig. Många kommer aldrig förbi boken eller dikten She Had Some Horses. Jag har skrivit ett flertal diktsamlingar efter den. Under de senaste sju åren har jag haft svårt att skriva poesi. Jag trodde jag förlorat gåvan, eller att den skulle ta sig andra uttryck. Det är bara helt nyligen som jag känt poesin återvända starkt till mig, och det är bara efter att den återvänt som jag kan erkänna för dig, och mig själv, att den var borta.

För några år sedan intervjuade jag Sherman Alexie, och han konstaterade att han inte ansåg sig vara en indiansk författare, utan en författare som råkade vara indian. Ni hittar båda era historier och dikter i ert kulturella arv. Hur känner du angående detta?
Det finns inget sådant som ”Indian”, så vida du inte vet vilken stam du tillhör – vi är över 500 grupper. Naturligtvis är jag en ursprungsförfattare, en Mvskoke (Muskogee), men jag är en författare. Jag förstår varför Alexie sa detta, det är mycket, mycket ovanligt för en ursprungsperson att bli en del av den vanliga populärkulturen, och ännu ovanligare om personens skulle vara en kvinna. Han gick ut starkt för att bli, som han sa, ”den rikaste indianen i världen”*. Och det är han förmodligen.

Vi vill bli uppfattade som riktiga författare, inte fångade i den Vilda Väst-show som har fångat fantasin i Amerika och resten av världen när den gäller Nordamerikas ursprungsfolk. Vi har inte alla pow wows eller tillhör hästkulturer.

Vad är ditt nästa projekt?
Jag arbetar med en ny samlingsmusik och en show som heter Vi var där när jazzen uppfanns, vilken återberättar historien om den amerikanska musiken, i synnerhet jazz och blues för att inkludera ursprungsfolken. Congo Square i New Orleans var ceremoniell mark för Muskogee

*En parafras på Sherman Alexies bok Den starkaste indianen i världen.

— — —

Crazy Brave – A Memoir
Utgiven 2012
W.W. Norton & Company

Sommaren 2012 kom som sagt Joy Harjos självbiografi. Att den är skriven av en författare som i huvudsak är poet går inte att ta miste på i det bildspråk som präglar den. I de många andliga ritualer som finns bland ursprungsfolken på den nordamerikanska kontinenten vänder man sig till de fyra vädersträcken, och så gör också Joy Harjo i berättelsen om den första hälften av hennes liv. Hennes mångåriga ”karriär” som poet gynnar memoaren. Med ett rikt bildspråk och liknelser manar hon fram både doft av sandblandad jord, solens värme mot huden och dofter som min egen hjärna inbillar mig kan tänkas finnas i de landskap och de miljöer hon beskriver.

Joy Harjos berättlse om sin tid som barn och ung vuxen är en berättelse om uppbrott, förändring svek och separationer, kränkningar från en styvfar och att klara sig som mamma när man själv inte är mycket mer än ett barn. Crazy Brave är en färgstark och gripande självbiografi väl värd att läsa.

I nuläget finns Crazy Brave tyvärr inte på svenska, men finns att köpa på till exempel Bokus.com

— — —

Karta över nästa värld
Bokförlaget Tranan
Utgiven 2012
128 sidor

Vad som däremot nu finns på svenska är diktsamlingen Karta över nästa värld där man bland annat finner texter ur She had some horses. Den kom ut i september 2012 i översättning av Stewe Claesson som något år innan boken översattes uppträdde tillsammans med Joy Harjo på Dramaten i Stockholm. 

Rent utseendemässigt är boken, åtminstone i mina ögon, en så vacker bok att risken finns att man blir sittande och klappar den en stund. Boken består av kortare dikter och längre prosatexter med fantasieggande titlar som Sång så att rådjuren och jag kan återvända, eller varför inte Döden är en kvinna.  Vissa av texterna är rent fiktiva, men sina rötter i den rika muntliga tradition som finns hos ursprungsfolken, andra är lika självbiografiska som Crazy Brave. Gemensamt för dem alla är att de suger tag i sin läsare och håller denne i ett järngrepp tills texten är avslutad.

— — —

Bibliografi i urval
The Last Song 1975
She Had Some Horses 1983
In Mad Love And War 1990
The Woman Who Fell From The Sky 1994
A Map To The Next World 2000

Diskografi
Native Joy For Real 2004
She Had Some Horses 2006
Winding Through The Milky Way 2008
Red Dreams: A Trail Beyond Tears 2012

De fyra senaste decennierna har Joy Harjo mottagit närmare 40 utmärkelser för sitt författarskap, däribland ”Lifetime Achievement Award from the Native Writers Circle of The Americas”

— — —

Camilla Johansson