Scen: Så går en dag
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen söndag, december 16th, 2012Så går en dag
Av Jonas Gardell
Regi: Isabelle Moreau
Medverkande: Malin Berg
Scen och kostym: Lena Lundström
Mask: Giovanni Indelicato
Länsteatern i Örebro
Betyg:
— — —
Foto: Daniel Andersson
Länsteaterns julföreställning är ett härligt initiativ i juletid. Det lilla formatet. Gröten, soppan eller skinkmackan. Gemytet då mörkret bara släpper greppet några få timmar per dygn.
I år är det nyskriven monolog av Jonas Gardell. Framförd av Malin Berg. Regi Isabelle Moreau. Allas vår ensamhet sedd genom en kvinna mitt i livet. Som har allt som kanske är många andras strävan. Radhus. Man. Två barn. Ett hyfsat bra jobb.
Men diskmaskinen surrar så ödsligt om natten och livet tycks redan uträknat fast man bara är någonstans runt fyrtio. Och när julklappen består av en glassmaskin, blir leendet en grimas. Ett hästgnägg. Så, när den äkta mannen tar barnen med sig och åker till farmor och farfar, är det lätt att knappa in numret till den där mannen man träffade på en fest någon gång.
Snart ligger de i soffan medan en kvarglömd legobit skaver kvinnan i ryggen. Mannen från festen drar och hon sitter lämnad med en glöd som inte fick flamma.
Ångestfylld laddar hon sen nyårssupén med både handskalade räkor och champagne. Ett oväder sätter käppar i hjulet för makens- och barnens hemkomst, och allt det hon har, kan tas ifrån henne.
Det är Shirley Valentine känsla och på något sätt påminner också monologens kvinna om den frustrerade mamman i Gardells Pensionat Oscar.
Malin Bergs känsloutspel är stort och säkert. Här går hon på ett par minuter från musgrå och desillusionerad radhusägare, till poledansande jävlaranammabrud med raffset. Utmanar på dubbelt sätt, när hon leker snörlek med den minimala stringtrosan. Vi skrattar. Tar en tugga skinkmacka. Något fastnar. Inte mackan. Nej. Den är jättegod. Föreställningen är välgjord. Kul när man och barn visas upp i iPhone. Skickligt skrivna och snyggt levererade ”oneliners”. Schysst regi. Moderna markörer finns med. Hur vi kvinnor förväntas vara och hinna med. Vi är i tiden så att säga. Tänjda mellan altanrenovering och kroppsdito.
Det som gör ont, det som fastnar i halsen som en återhållen gråt, är sensmoralen. Straffet. Försöker du frigöra dig och trotsar det rådande, kan du förlora barnen. Tryggheten. Allt kan tas ifrån dig.
Gardell skonar inte kvinnan i sitt manus. Skonar inte heller de som valt radhustryggheten. Kärnfamiljen. Den konventionella bilden av lyckan. Precis där får jag problem med arenan han iscensätter. Vem är han att … , tänker jag. Vem är vi att skratta åt altanrenovering och krafsandet efter kärlek. Vilka är vi egentligen? Dom?
— — —
Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i Kulturdelens redaktion.
