Yeats och Nobelpriset

Inlagd av Kulturdelen Essä tisdag, december 11th, 2012

Bland de författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur hör den irländske poeten och dramatikern William Butler Yeats till de få som faktiskt förmått skapa verk av lika hög eller rentav högre kvalitet efter att de fått priset. I år är han aktuell med inte mindre än två böcker på svenska: diktsamlingen Tornet i översättning av Thomas Sjösvärd (Brombergs) och urvalsvolymen Ett kristalliskt rop i översättning av Ann-Kristin Åklint (Ellerströms). Alan Asaid läser här Nobelkommitténs utlåtanden och skildrar Yeats väg mot Nobelpriset.

När William Butler Yeats (1865-1939) tilldelades 1923 års litterära Nobelpris – med motiveringen ”för hans ständigt besjälade diktning, som i sin strängaste konstnärliga form ger uttryck åt ett folks anda” – var han femtioåtta år gammal och hade ännu mycken litterär must inom sig. Under de år som följde fann detta uttryck i en märkvärdigt oförvägen förmåga att förnya sig och resulterade bland annat i Tornet (1928), ofta betraktad som hans kanske starkaste diktsamling.

Yeats är sålunda en av dessa rara författare – två andra är Thomas Mann och Gabriel García Márquez – som fått en sorts nytändning, rentav nått en nyorientering, efter att ha benådats med den tyngsta av vitterhetens kransar. ”Utan att veta det betalade Svenska Akademien för ett författarskap och fick två: de senromantiska dikter och de nobla, lyriska dramer som man belönade och den starkt originella, i formellt avseende mycket fria poesi som strömmade fram under 20-talet och 30-talet”, konstaterar Horace Engdahl i sitt förord till Thomas Sjösvärds pionjäröversättning av Tornet.

Yeats nominerades första gången redan andra året som Nobelpriset delades ut, 1902. Intressant att notera är att det av allt att döma var enda tillfället som Yeats fördes fram av någon utanför de adertons krets; förslaget hade sänts in av författarens landsman, historikern W E H Lecky. De sex nomineringsförslag som under årens lopp skulle följa stod Nobelkommitténs ledamöter själva bakom.

Vid sin första nominering var Yeats endast trettiosju år och ansågs väl med viss rätt ännu något lättviktig för att seriöst avhandlas som en potentiell pristagare. Ständige sekreteraren och kommittéordföranden Carl David af Wirsén omtalar i kommittéutlåtandet visserligen Yeats i egenskap av ”en verklig skaldenatur” och finner diktaren visa prov på ”en egen, utpräglad, poetisk individualitet”. Men som hinderligt minus bokförs dels det faktum att författarskapet, särskilt vad lyriken beträffar, volymmässigt står sig slätt i konkurrensen. Dels upplevs framställningssättet i stort som alltför löst i konturerna och inriktningen på det hela taget som alltför snäv – ”hans framställningssätt är ofta dunkelt och hans område är tills vidare ganska begränsadt”.

Kandidaturen återuppväcks inte förrän ett drygt decennium senare, närmare bestämt 1914 – varvid den felaktigt anges som ny av kommitténs ordförande Harald Hjärne, som för övrigt för året nöjer sig med att åberopa ett sakkunnigutlåtande av Per Hallström. Däri heter det att Yeats anseende i den engelskspråkiga världen ”är tillräckligt fast, för att en utmärkelse sådan som Nobelpriset icke, såvidt man kan förstå, skulle väcka öfverraskning eller gensaga, om icke från dem, som främst skulle räcka den åt den gamle Thomas Hardy”. Hallström ankommer dock inte något bestämt förordande av Yeats till årets pris, och han backas heller inte uttryckligen upp av någon annan inom Nobelkommittén.

De båda nästföljande nomineringstillfällena, 1915 och 1918 (båda gångerna efter förslag av Per Hallström), medför ingen egentlig skjuts åt den yeatska kandidaturen. Nya alster som tillkommit bedöms ”ej ha stärkt hans anspråk att komma i åtanke”, och även om författaren ”intager en vida mer framskjuten ställning inom litteraturen” än somliga av de andra kandidaterna förefinns en tvekan inför vad man upplever som alltför opaka stråk i författarskapet. Det utfästs inga blanka nej, men anses ändå nödvändigt att ”afbida hans framtida utveckling till större klarhet, innan man bestämmer sig för att tilldela honom priset”.
I takt med att Yeats produktion växer, hans rykte ökar och ställning stärks, omges han också av ett mer självklart, om än något splittrat, intresse som aspirant till priset. Under de återstående nomineringarna fram till det faktiska prisbeslutet 1923 är frågan närmast inte om utan när han ska få det.

Vid nomineringen 1921, då Yeats förs fram av Erik Axel Karlfeldt, anmäler Hjärne i kommittéutlåtandet att diktaren ”förut stått på vår förslagslista och då tillvunnit sig mycket erkännande för sin egendomliga lyriska diktning”. Men för egen del anser sig dock Hjärne, som då fullgör sitt sista år som kommittéordförande, ”ännu ej tillräckligt öfvertygad om hans värdighet till Nobelpriset”. Detta till skillnad från kollegan Henrik Schück, som i ett bifogat ”särskildt yttrande” rankar Yeats högst av samtliga nominerade engelskspråkiga författare. Han dubbar Yeats till ”verklig skald”, samtidigt som han anmärker på att diktaren ”ganska ofta saknar den klarhet” som han för sin del vill se hos en riktigt förtjänt författare. Ändå finner Schück honom stå för någonting ”äkta”, ja vara uppfylld av ”en fin och rik känsla, verklig kultur, ett ädelt, patriotiskt patos”.

Året därpå är Yeats ett av sex namn som ”efter Nobelkommitténs beslut” uppförs som komplement på förslagslistan. En konkurrerande landsman bland de nominerade vid namn Darrell Figgis avfärdas snabbt på grund av sin underlägsenhet, särskilt visavi Yeats – vars gestalt i sanning börjat torna över det litterära landskapet. I Per Hallströms kommittéutlåtande utnämns Yeats nu med självklarhet till ”den poetiska huvudfiguren i och i viktiga avseenden uppväckaren av den nya och blomstrande anglo-iriska diktningen”.
Huvudstriden skulle detta år istället stå mellan Yeats och den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Hallström slår fast att ”båda befunnits värdiga och lämpliga att nu föreslås till pris”, men att valet mellan de båda kandidaterna vållat tvekan och bry.

I en signifikativ passage – som även tilldels pekar fram mot bland annat Lars Gyllenstens utfästelser om vikten av litteraturprisets internationella spridning ett halvt sekel senare – diskuterar Hallström alternativen: ”Irländaren med sin utomordentligt högt uppdrivna engelskt poetiska kultur har, trots sin i viss mån exklusiva, estetiskt förnäma läggning, lättare att bemäktiga sig vårt känsloliv, att hänföra det lyriska sinne, som för oss svenskar och för germaner i allmänhet så starkt talar med i all konstnjutning, än spanjoren, företrädaren för en helt annorlunda inriktad diktning. Man måste ständigt resonera med sig själv för att uppehålla objektivitet i värderingen, men denna objektivitet är i hög grad av nöden.”

”Den faran ligger nära till hands”, fortsätter Hallström, ”att Nobelpriset, som är avsett för hela världens rikt skiftande dikt, utdelat av Nobels landsmän, så småningom kunde bli inskränkt till en mindre allmännelig krets, om vår större eller mindre lätthet i tillägnandet av de olika folkandarnes egenart får spela med i avgörandena. Det gäller att vara på vakt och bedöma det oss mera främmande, icke blott efter våra egna krav, utan efter dess förutsättningar och efter vad vi kunna ana oss till att det betyder, där det skapats, och där tradition och kultur hjälpa till vid tillägnandet av verkens innehåll och form. I fråga om båda de diktare som nu stå inför oss finns det skäl att tro, att de var på sin ort stå som värdiga företrädare för sina folk.”

”Yeats har två”, preciserar Hallström, ”dels det irländska, i vars nationellt poetiska väckelse han spelat en avgörande roll, och vars hjärta han naturligtvis är närmast, dels det stora engelska (och amerikanska), som räknar honom bland sina mest utsökta diktare. Kanske står han ännu, och i varje fall stod han för icke länge sedan, som den mest personligt konstnärlige bland samtida lyriker och lyriska dramatiker i engelsk litteratur.”

När Hallström sedan tar sig an kandidaternas litterära produktion söker han genomgående inskärpa olikheterna dem emellan, och profilerar å ena sidan Yeats som en eterisk lyriker (även i dramatiken), å andra sidan Benavente som en mer handfast, om än ”exotisk”, fullblodsdramatiker. Spanjoren äger ”sällsynt begåvning för att på scenen enkelt, lätt och osökt gestalta en handling, i vilken hans rörliga idéliv, hans starka och vakna intresse för allt vad mänskligt är får luft”. Medan Yeats i sina dramatiska alster – fyllda av ”lyrisk skönhet, musik och känsla” – lider brist på ”sträng och fast gestaltning” samt aldrig förmår förete ett ”rikt dramatiskt liv”.

Hallström fastslår avslutningsvis att Benavente för året bör ha företräde, eftersom det enligt hans mening inte står i utsikt att ”från sydromanska länder få ett förslag som så är ägnat att vid grundlig eftertanke tilltala oss, som fallet är med denne Spaniens förnämsta samtida dramatiska författare”. Utöver de ifrågavarande litterära förtjänsterna är det alltså viljan att täppa till ”de snart oroande luckorna i Nobelprisens geografiska fördelning” som fäller avgörandet i valet mellan de jämbördiga kandidaterna.

Yeats var dock tillräckligt omhuldad för att uppträda som en given kandidat året efter. Hans namn toppar rentav förslagslistan och anges därvid vara framfört ”av kommitténs ledamöter”, vilket vittnar om en ganska god uppslutning i kretsen. När Hallström gått igenom nomineringarna, noterar han att inget av de nya förslag som inkommit ”hos kommittén väckt nog sympati att alls kunna förordas till antagande”.

Därmed kunde det tänkas att vägen låg öppen för Yeats, som omfattades av störst intresse och ju stupade i spurten föregående år. Men Hallström påtalar strax en splittring som kommit i dagen under kommitténs sammanträden, och som han fruktar kan spridas till resten av Akademien. Detta förhållande tydliggörs sedan genom att var och en av Nobelkommitténs ledamöter avger varsin kommentar kring sitt aktuella ställningstagande.

Medan Henrik Schück flankerar Hallströms mening och fäster Yeats i täten, vill de två övriga ledamöterna, Erik Axel Karlfeldt och Anders Österling, hellre se Thomas Hardy som pristagare. Karlfeldt har strängt taget inget emot Yeats – som han för övrigt själv nominerade 1921 – men anser att den betydligt äldre Thomas Hardy denna gång bör sättas i främsta rummet, dels för att undvika ”ett missnöje och en förstämning” i författarens hemland England, dels för att Yeats tack vare sin jämförelsevis ringa ålder lika gärna kan få priset längre fram. Österling för sin del finner visst stora förtjänster hos Yeats, men anser ”att rättvisa och lämplighetsskäl tala för att Thomas Hardy denna gång bör ha företräde såsom den äldre diktaren, hvars insats i engelsk litteratur äfven torde vara af större betydelse”.

Men nu triumferade alltså den första linjen, och det blev Yeats tur att segla till Stockholm.

—

Alan Asaid är översättare och frilansskribent

Fotnot: Nobelkommitténs utlåtanden citeras efter Nobelpriset i litteratur. Nomineringar och utlåtanden 1901-1950, utgivna av Bo Svensén (Stockholm 2001).