Mördaren i Folkhemmet – en roman om fallet Olle Möller

Inlagd av Camilla Johansson Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur lördag, november 3rd, 2012

Mördaren i Folkhemmet – en roman om fallet Olle Möller
Lena Eberwall och Per E Samuelson
431 sidor
Piratförlaget
Utkommen
Betyg:

— — —

Det är mycket den där dagen för länge sedan som jag inte vet vad som är minne och vad som är efterhandskonstruktion av det korta ögonblick när jag någon gång på 70-talet är ute på en biltur med min mamma. Kanske var det en grusväg som vi knastrade fram på och kanske såg den lilla gården ut som den som nu finns tydlig på min näthinna när jag läser ”Mördaren i Folkhemmet”. Men vad jag minns helt klart är vad min mamma sa när vi passerade: ”Här bor Olle Möller”.

Mördaren i Folkhemmet har just undertiteln ”En roman om fallet Olle Möller”, och här möter man mycket av både minnen och efterhandskonstruktioner. Det är detta hela ”fallet Olle Möller” bygger på och här utspelar sig en rättsskandal som man först tycker påminner om Thomas Quicks historia, men som man sedan inser vida överskuggar den samma. Medan Quick aktivt underblåste sin position som mördare så skiljer sig Olle Möller så till vida att han från dag ett och till den dag han dog vidhöll att han var oskyldig.

Advokarparet Lena Eberwall och Per E Samuelson skriver i romanform, men allt som tas upp i fallet, händelseförlopp, vittnesmål, verkliga och påhittade, allt ha ägt rum. De gör ett fantastiskt berättarjobb, och jag som alltid imponeras när människor ger sig på ett gebit som inte riktigt är deras eget och lyckas, jag är hänförd. Jag är också förfärad. Här återges vittnesmål som bortom all tvivel skulle ha frikänt Olle Möller vid de tillfällen han istället dömdes till långa fängelsestraff, men som helt enkelt ignorerades för att de inte passade in i vad polis och rättsväsende redan hade bestämt sig för.

För den som kanske inte har växt upp med historien om Olle Möller som en del av sin egen nutidshistoria så ska nämnas att han redan 1940 dömdes för det brutala sexualmordet på 10-åriga Gerd Johansson som ägt rum i december 1939. Han misstänktes också 1955 för mordet på den 5-åriga Kerstin Blom, och dömdes slutligen återigen för mordet på Rut Lind 1959. Då det sista mordet ägde rum hade Olle Möller återvänt till sin barndoms Örebro, och vad som kom att bli det fram till dess största rättsfallet i Sverige utspelade sig i Örebro. Rut Lind kom från Fjugesta.

När man läser boken tänker man om och om igen att det hade varit så lätt att få Olle Möller frikänd. Om bara alla vittnen hade tagits tillvara. Om inte den där lilla lådan funnits i Rut Lind-fallet, där man stoppade undan vittnesmål som inte ”passade in i bilden”. Då hade man till exempel hört Sven Löwenborg, den före detta militären, som gång på gång hörde av sig till advokat, polis och tillslut domare för att berätta att han inte bara mött Rut Lind, som han kände, i Stockholm två dagar efter hennes försvinnande, utan att han också kunde berätta vem som förmodligen var mördaren. Då hade inte en oskyldig mans liv, och livet för dem omkring honom slagits i spillror.

Varför drabbades Olle Möller? Kanske för att han inte riktigt passade in i det så kallade Folkhemmet. För att han bröt av med sitt kaxiga men godmodiga sätt. Och varför skulle han inte vara kaxig? Innan han blev ”mördaren Olle Möller” så var han ”löparen Olle Möller”, en av Sveriges främsta idrottsmän. När man läser boken växer bilden av en godtrogen och naiv man fram. Lite klumpig, kanske rent av lite korkad. Men ingen mördare.

Det som gör boken så gripande är inte bara Olle Möllers djupt tragiska öde. Det är också författarduons sätt att måla upp en bild av Sverige som det var just då när allt hände. Små stickspår av samtidshistoria, som att en ung riksdagsman vid namn Olof Palme kliver ned ur riksdagens talarstol samtidigt som Rut Lind ses för sista gången när hon småspringer mot stationen i Örebro för att ta tåget till Fjugesta. Som hela Sveriges förväntningar på matchen mellan Ingo och Floyd Patterson.

En anekdot som verkligen griper mig är den om sekreteraren till chefen för Statens Kriminaltekniska anstalt, ”Revolver-Harry” (Harry Söderman), som arbetar med att lösa mordet på Gerd Johansson. Sekreteraren hette Astrid Lindgren.  Ja, ”den” Astrid Lindgren. Hon som mitt uppe i utredningen av mordet på en liten flicka som inte kunde freda sig mot en brutal man, går hem, sätter sig på sin dotters sängkant och hittar på berättelsen om världens starkaste flicka, hon som precis som Gerd hade strumpor med strumpeband, men kunde försvara sig mot vem som helst.

Jag vet att min mamma sa något efter ”Här bor Olle Möller”. Men var det ”Han mördade Rut Lind” eller var det ”han dömdes oskyldig för mordet på Rut Lind”? Jag minns inte, men jag vill gärna tro att det var det sista. För Olle Möller var oskyldig, därom kan det inte råda något tvivel. Jag hoppas att ni inte tycker jag sagt för mycket, för denna bok är verkligen värd att läsa. Kanske kommer ni som jag att gråta en skvätt.

Olle Möller dog 1983, sjungandes ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa, den låt han så många gånger spelat på sin fiol.

— — —

Camilla Johansson