Thomas Mann och Nobelpriset

Inlagd av Alan Asaid Essä tisdag, september 25th, 2012

Att Thomas Manns roman Bergtagen (Der Zauberberg) – som i fjol gjorde bejublad svensk comeback i Ulrika Wallenströms nyöversättning – vid sin publika nedkomst i mitten av 1920-talet fick somliga att rynka på näsan och knappast vann några meriterande poäng åt sin författare, ter sig nog för nutida läsare som en skröna. Men det var nu så det var och hände, när romanens upphovsman fördes fram till det mest prestigefyllda av litterära pris.

Med blick i historiens backspegel kan det konstateras att prisförslagen gällande Mann – som 1929 resulterade i ett prisbeslut som grundade sig på en motivering vilken tilldels stämde pristagaren till irritation – måhända i visst avseende var något för tidigt väckta; att Manns pris med årens sikt, och Svenska Akademiens distinkta estetisk-ideologiska ömsning under andra halvan av 1940-talet, skulle strö rodnad över en del av dess dåvarande ledamöters kinder och mana dem att nominera Mann till ett andra pris – en handling lika rar som talande i det litterära Nobelprisets historia.

När 1929 års Nobelpris begrundas kan man inte heller undgå att notera det faktum att Thomas Mann hör till de få världslitterära ”giganter” från första halvan av 1900-talet som faktiskt belönades med priset. Men valet av Mann var alltså inte så självklart som man skulle kunna tro, även om det i själva verket gick relativt snabbt sett till antalet nomineringar (på tredje försöket).

Det var Gerhart Hauptmann, själv pristagare 1912, som stod för den första nomineringen 1924. I Nobelkommittén rådde delade meningar huruvida Mann var värdig att föras fram som huvudkandidat till det årets pris. Ledamöterna Henrik Schück och Erik Axel Karlfeldt var tveksamma, medan Anders Österling och ordföranden Per Hallström strödde mer ros än ris i anslutning till kandidaturen, och i synnerhet vad gällde Manns tidiga mästerverk, den brådmogna romandebuten Buddenbrooks (Buddenbrooks. Verfall einer Familie, 1901). Hallström framhöll i kommittéutlåtandet att han för sin del inte kunde finna ”ett starkare namn” på det årets förslagslista. Österling å sin sida intog en diplomatisk hållning, varvid han ”ansåg det klokast att invänta Manns under arbete varande nya roman, innan man tog ställning till honom”. Hallström fann i ett sådant läge ”icke skäl att för året binda sin röst vid förslaget”. 1924 års pris tilldelades i stället den polske epikern Wladysław Reymont och hans, förvisso mästerliga, epos Bönderna (för övrigt omnämnt av Vilhelm Moberg som en viktig inspirationskälla till hans författarskap).

När Mann för andra gången nominerades – av Österling – fyra år senare, hade Nobelkommittén tillgång till författarens emotsedda nya verk, romanen Bergtagen. Hallström, som även agerade sakkunnig, karakteriserade i sitt kommittéutlåtande den ”som ett på flera sätt märkligt verk, av betydande innebörd, men i estetiskt avseende alltför brett och tungt för att kunna räknas till Manns bästa skapelser”. Kommitténs övriga ledamöter förefaller ha slutit upp kring ordförandens kritik av den nya boken. Men både Hallström själv och förslagsställaren Österling menade trots det att Mann borde komma i fråga för Akademiens övervägande – dock på grundval av hans tidigare produktion. Hallströms och Österlings övertygelse grundade sig på en uppfattning om att ”de yppersta av Thomas Manns tidigare verk voro av sådant befäst litterärt värde, att de väl motiverade en utdelning till honom av ett Nobelpris”. Det Hallström och Österling därvid främst hade i åtanke var Buddenbrooks, en roman som, enligt Hallström, ”allt tydligare genom åren framstått som ett mönster av verklighetsskildrande dikt, utan motstycke i tysk litteratur av denna riktning, och jämförlig med det bästa som i andra länder sett dagen”. I vågskålen ville kommittéordföranden även lägga ”ett par lika mästerliga längre noveller” samt ”flera andra verk, som visserligen ej nått samma rang”, men vilka likväl menades ”röja så stark och förnämlig egenart och så fulländad framställningskonst och stil, att författaren även i dem hävdat sin plats som en av samtidens märkligare litterära gestalter”.

Om det ej varit för Anders Österling så är det möjligt att Mann fått sitt pris detta år. Österling ville nämligen, milt förvånande, inte ställa sig bakom Manns kandidatur – som han själv fört fram – utan ville hellre se en bekransning av Maksim Gorkij (föreslagen av akademiledamöterna Tor Hedberg och Verner von Heidenstam, den senare även pristagare 1916). Hallström blev därmed den ende av Nobelkommitténs ledamöter som understödde ett Nobelpris till Mann. Lagerkransarna utlämnades i slutändan till Henri Bergson, som efter smärre åsiktsstrider (gällande hans verksamhet som främst inflytelserik filosofisk skriftställare, och ej skönlitterär författare) befanns god nog för 1927 års bordlagda pris, och till Sigrid Undset som belönades med 1928 års pris.

Inte desto mindre dök Mann, än mer pockande, upp på förslagslistan över 1929 års kandidater – återigen nominerad av Österling. Hallström påpekar inledningsvis i Nobelkommitténs utlåtande att ytterligare verk av författaren ej lämnat tryckpressarna sedan föregående år och att han, i egenskap av sakkunnig, därmed inte haft nytt att tillägga fjolårets granskning; han nöjde sig ”med att hänvisa till de skäl som förut getts” för prisförslagets beaktande inom Akademien.

Hallström framhåller därnäst att dessa skäl främst bygger ”på författarens tidiga alstring”, vilken förvisso vid tidpunkten låg ”rätt långt tillbaka” och som ”borde ha uppmärksammats för många år sedan, men som först 1924 blev föremål för övervägande, då kandidaturen från tysk sida framfördes”. Ordföranden utvecklar sedan sina tankar kring orsakerna bakom denna beklagliga töva: ”Dröjsmålet torde ha sin förklaring i att före världskriget Nobelpris i rätt ymnigt mått tillfullo författare från detta land, varför man där iakttog en viss tillbakadragenhet i de litterära kretsar, för vilka det skulle legat nära att ha Thomas Mann i åtanke. Sedan kom kriget och därefter den förvirrade och förstämda tid, då man lätt glömde bort de värden som före katastrofen varit mest erkända. Så kunde de många åren förgå, utan att Buddenbrookarnas diktare föreslogs till den utmärkelse, som detta verk väl förtjänade bättre än något annat i nyare tysk skönlitteratur.”

Med närmast panegyrisk hetta följer därefter Hallströms karakteristik av Buddenbrooks. Manns förstlingsroman beskrivs som ”en höjdpunkt i samtida romandiktning överlag”. Verket gör sig ett eget berg i det samtida litterära landskapet och strör sol åt alla väderstreck, ty ”från intet annat håll föreligger en mer konstnärligt genomförd, mer överlägset säker och levande skildring av en grupp människor i sin samhällsmiljö och tidsatmosfär”. Buddenbrooks äger därtill ”företräde framför alla jämförliga alster av bred realism genom det djup i medkänslan och tankelivet som bevarat den artistiska objektiviteten från allt trångt och hårt”. Flinkt placerar Hallström vidare verket i en litterär relation, vilket nog var tänkt att slå an hos ledamöterna: ”I mänsklig betydenhet, om också icke i stor stil, närmar den sig den klassiska realismen hos Tolstoj och den hävdar därvid sin självständighet redan genom olikheten i miljö och kultur, hos tysken borgerlig, hos ryssen adlig.”

Nu röjs visserligen en kritisk vink i Hallströms anmärkning om att Manns roman endast närmar sig Tolstojs ”klassiska” realism och att den i fråga om ”stor stil” inte når upp till den – nesligt Nobelprislöse! – ryske författarens nivå; men nyckeluttrycket ”i mänsklig betydenhet” – som väl anspelar på Nobeltestamentets ord om att pristagaren skall ha ”gjort mänskligheten den största nytta” – samt den förfarna profileringen av Manns roman som varande självständig i sitt ”borgerliga”, och därmed förmodligen tänkt mer allmänmänskliga anslag, upphöjer den till det litterära majestätets värdighet. Att ”borgerlig” i detta sammanhang också är en nyckelterm, avsedd att bringa strängar i spel, blir tydligt i Hallströms tillägg: ”Som ett mästerverk inom den borgerliga romandiktningen äger Buddenbrookarna en rang, som åren sedan dess tillkomst blott gjort obestridligare.”

I meningen efter låter Hallström, något oförhappandes, erinra om att den lovsjungna boken ”med sitt höga värde” ej tornar solo i författarskapet, utan att man där kan skymta ”åtminstone en längre novell, Tristan, som är lika fulländad, och en annan, Tonio Kröger, som kommer rätt nära”; Hallström supplerar att bägge är ”märkliga genom sitt tankeinnehåll: ett för en diktare nytt och djärvt partitagande för livets sunda och prosaiska enkelhet gentemot estetisk förkonstling”. Sannolikt är den senare delen av formuleringen avsedd som kritik mot Bergtagen – vilken utlåtandet förbigår med tystnad – och all modernistisk nydaning inom den samtida litteraturen som den tidens akademikonstellation, oftast hågad att prisa författarskap som slog an hos ”den breda massan”, inte hade mycket till övers för.

Hallström rundar av utlåtandet med att peka ut Manns övriga, av honom onämnda, produktion som ”ojämn”; likväl hävdar han att det som utlåtandet uppmärksammat ”torde få anses tillräckligt att motivera ett Nobelpris åt honom”. Kommitténs ledamöter – ”med mer eller mindre värme eniga” – anbefallde sålunda Mann till priset, dock ”med det förtydligandet, att utmärkelsen skulle avse hans tidigare författarskap, framför allt romanen Die Buddenbrooks”. Erik Axel Karlfeldt ville ha noterat i protokollet att han ”avgav sitt votum med tvekan”, med motiveringen att det dels hade gått tjugoåtta år ”sedan Manns förnämsta verk Buddenbrooks utkom”, och dels för att han fann författarens ”senaste större arbete, romanen Der Zauberberg” inte ägnad ”att stärka hans kompetens till ett Nobelpris”.

Svenska Akademiens majoritet valde att följa Nobelkommitténs, om än ej helt bergsäkra, vitsord och belönade Thomas Mann med 1929 års pris, ”förnämligast för hans stora roman ’Buddenbrooks’, vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”, som motiveringen löd. Man kan, som nuvarande akademiledamoten Kjell Espmark i sin bok Litteraturpriset. Hundra år med Nobels uppdrag (2001), onekligen tala om en ”sensationell prickning” av Bergtagen – Manns litterärt sett viktigaste och numera allmänt mest uppburna roman, tillika det av sina verk som författaren själv satte främst. Detta förbiseende – vilket alltså offentligen underströks i prismotiveringen – kunde av givna skäl inte annat än grumla pristagarens glädje. Här hade han nyligen fullbordat sitt livs roman, en av den tyska litteraturens milstolpar – och Svenska Akademien får för sig att tillerkänna honom Nobelpriset för hans debutroman, publicerad nästan tre årtionden tidigare!

Skorret häri urskildes nog snart även av Akademien själv, vilket så småningom närde nycken om ett andra Nobelpris. Att Thomas Mann slutligen nominerades för en andra utmärkelse 1948 – förslagsställare var de relativt nyinvalda akademiledamöterna Hjalmar Gullberg och Einar Löfstedt – förklaras naturligtvis till en del av författarens starka antinazistiska engagemang under kriget, då i amerikansk exil, och hans både självpåtagna och utifrån iklädda roll av Tysklands samtida ”samvete”. Av vikt för nomineringen var säkert även räckan av viktiga verk som tillkommit efter 1929 – Josef och hans bröder (1933-43), Lotte i Weimar (1939), och kanske särskilt Doktor Faustus (1947).

Nobelkommittén, med Anders Österling som nytillträdd ordförande vid pennan, var dock inte särskilt hugad att ge Mann ett Nobelpris till: ”Då akademien principiellt yttrat sig avrådande i fråga om lämpligheten att utdela nytt pris till samma person, har kommittén för sin del alldeles avstått från prövning av detta förslag, som under andra förhållanden givetvis måste bedömas som i högsta grad meriterande.”

— — —

Alan Asaid är översättare och frilansskribent

Fotnot: Nobelkommitténs utlåtanden citeras efter Nobelpriset i litteratur. Nomineringar och utlåtanden 1901-1950, utgivna av Bo Svensén (Stockholm 2001). Texten publicerades första gången i Süddeutsche Zeitung, 10 december 2011.

Bilder: Albert Bonniers Förlags nyutgåvor av Buddenbrooks och Bergtagen.