CD: Allan Petterssons 6:e symfoni

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor måndag, september 24th, 2012

Allan Pettersson: Symphony No. 6  (BIS/Naxos). Speltid: 59’18.
Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

–

Lite besviken är jag allt. Det är nu ett tag sedan jag spelade Allan Petterssons 6:e symfoni, men jag minns den som ett starkt gripande verk. Inte utan förväntan laddade jag cd-spelaren med den helt nya inspelningen från BIS där Christian Lindberg dirigerar Norrköpings symfoniorkester.

Visst blir jag gripen, men jag mindes musiken som mer omtumlande och drabbande och saknar nu det där känslomässiga trycket som kan få hjärtat att brista, de där riktiga djupdykningarna i mörkret och smärtan och i själens dunkla natt. Jag tänker att jag kanske minns fel – eller att det är jag som har förändrats. Så jag lyssnar på cpo-inspelningen med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin under Manfred Trojahn. Den är inte lika avslipad, men jo, här finns den expressiva kraft och emotionella intensitet som jag inte fullt ut hittar hos Lindberg. Hos Trojahn blir spänningskurvorna och kulminationerna tydligare, och musiken fylls av vrede och vånda, förtvivlan och försoning, katastrof, kamp och katharsis – kort sagt: drama. Det kan också vara spännande att jämföra den nya inspelningen med Okko Kamus inte längre tillgängliga från 1976 (en CBS-vinyl). Även här spelar nämligen Norrköpingssymfonikerna, och man kan konstatera att orkestern mognat sedan dess och nu klingar strålande – men Kamu lockar trots allt fram en större intensitet.

Symfonierna 6–9 kallas ibland för Allan Petterssons stora katastrofsymfonier. Det rör sig om väldiga och, med undantag för 8:an, ensatsiga verk. Varje symfoni är en Jakobsbrottning och en existentiell kamp för att uppnå ro och försoning. Sexan skrevs under åren 1963–1966, en tid som för Pettersson också innebar svåra sjukhusvistelser – eller som han själv drastiskt uttryckte saken: ”Jag åkte på en smäll …” Det är frestande att se dessa personliga prövningar som en bakgrund till musiken, och det är naturligtvis ingen slump att Pettersson i symfonin återanvänder melodin från den av hans Barfotasånger som rymmer raden: ”Han ska släcka min lykta / att intet jag ser”.

För nu många år sedan inledde BIS en storstilad satsning på Petterssons symfonier och engagerade Leif Segerstam för uppgiften. Projektet kom av sig efter några utgåvor, men nu är man igång igen. Och det är alltså Christian Lindberg som fått ta över stafett- och taktpinnen. Förhoppningsvis kan vi räkna med att snart ha en komplett svensk inspelning som konkurrent till den redan existerande – och rätt ojämna – från tyska cpo. I valet mellan Trojahn och Lindberg i den 6:e symfonin måste jag ändå ge Trojahn min röst. Lindbergs tolkning må vara den vackrare, men han har svårare att förmedla symfonins emotionella sprängkraft och att verkligen sätta detta timslånga musikaliska och mänskliga drama i scen.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.