TV-serie: Sänkningen av Laconia

Inlagd av Johan Axell Recension, Tv-serie, Videohyllan tisdag, juni 5th, 2012

Sänkningen av Laconia
Drama, 2010, England/Tyskland
Distributör: Noble Entertainment
Regissör: Uwe Janson
Medverkande: Andrew Buchan, Ken Duken, Franka Potente m.fl.
Längd: 180 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-05-02

— — —

Året är 1942 och kryssaren Laconia har just lämnat Egypten för att påbörja sin resa hem till England.

Trots att fartyget en gång byggdes för att bjuda sina rika resenärer på lata dagar i solen, så är resan denna gång allt annat än luxuös. Skeppet fraktar nämligen, utöver sina vanliga betalande passagerare, 1800 italienska krigsfångar. Resan ter sig till en början lugn, men förvandlas snart till en levande mardröm när den tyska ubåtskaptenen Hartenstein, spelad av Ken Duken, får syn på skeppet. Efter att ha misstagit skeppet för en trupptransport ger han order om att torpedera fartyget, och tillsammans med sina män ser han henne sjunka. När besättningen sedan börjar höra rop på hjälp från både kvinnor och barn går det snart upp för männen att man gjort ett ödesdigert misstag. Hartenstein måste nu snabbt fatta ett beslut; Ska man låta fienden dö i det kalla vattnet, eller följa havets lagar och rädda så många som möjligt?

Sänkningen av Laconia står ut från andra krigsserier genom dess förvånansvärt balanserade porträttering av krigets drabanter. Vare sig det är skeppsbrutna britter eller skuldtyngda tyskar så porträtteras karaktärerna som människor, snarare än tomma kärl menade att symbolisera de både krigsmakterna. Mest överraskande är kanske det sätt som Uwe Janson valt att framställa de tyska trupperna på, då många av dem mer påminner om festsugna collegestudenter än de mordiska sadister som annars brukar vara normen på film.

Karaktärsporträtteringen är utan tvekan en av de mest intressanta aspekterna av BBCs tv-serie, men tyvärr ägnas det på tok för lite tid åt den. Sänkningen av Laconia lider av det kanske något paradoxala problemet att både vara för lång och för kort. Den är för lång för att hålla kvar tittarens intresse utan någon djupare karaktärsutveckling, men är alldeles för kort för att publiken ska få någon ärlig chans att lära känna de alldeles för många karaktärerna. I slutändan kommer man ha lagt en handfull namn på minnet, medan alldeles för många av karaktärerna uppfattas mest som i periferin. Detta gör att många av seriens mer dramatiska scener saknar den tyngd situationen förtjänar, då publiken aldrig fått en chans att engagera sig emotionellt för rollfigurerna.

För att vara en tv-serie imponerar Sänkningen av Laconia med både kläder och rekvisita, och ståtar med en hel del riktigt bra rollprestationer. Men tyvärr så lider den av samma problem som de flesta andra produktioner i formatet, nämligen att den känns något billig. Seriens praktiska specialeffekter sträcker sig oftast inte till mer än en skakig kamera och lite rök, och den billiga utrustning man använt sig av för att filma berättelsen har tyvärr satt tydliga spår på såväl skärpa som bilddjup.

Trots att Sänkningen av Laconia skulle ha mått bra av ett kortare och mer konsist manus och en betydligt högre budget, så finns här ändå en del behållning att hämta för andra världskrigs-fantasten. Det är svårt att inte låta tankarna vandra till den legendariska vapenvilan under första världskriget när man tittar på Sänkningen av Laconia, något som även seriens karaktärer själva påpekar. Det är sällsynt att hitta krigsberättelser som denna, som inte bara visar att kriget faktiskt var ett levande helvete för alla involverade sidor, utan även visar att det faktiskt fanns medkänsla att finna även hos de mest härdade soldater. Det finns med andra ord en viss tröst att finna i denna sanna berättelse, framförallt med tanke på allt hemskt som annars hände under krigsåren. Sänkningen av Laconia klargör, mer än någon annan krigsserie, att hur hemsk en situation någonsin än blir, så sitter vi ändå alla i samma (u)båt i slutändan.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent