Ett brev från Tove Jansson

Inlagd av Peter Ekström Krönika tisdag, juni 5th, 2012

Jag röjer bland mina gamla papper. Jag har sparat mycket så det finns mycket att röja. Då hittar jag ett brev från Tove Jansson. Jag är inte förvånad, jag visste ju att jag hade det. Men jag hade glömt var jag hade lagt det och nu kom det fram.

När jag läser det så är det inte alls som jag kommer ihåg det. När jag en gång fick det måste jag ha lagt betoningen på helt andra saker än de som nu står fram. Det är som att läsa ett alldeles nytt brev. En sällsynthet idag. Dessutom avsänt av en person som varit borta länge. Kanske jag borde jag lägga till mig själv som avsändare. Det som skymtar fram av mig känns också som ett nytt meddelande. Brevet från Tove Jansson var ett svar på ett brev som jag skickat henne under våren. Mitt brev finns inte kvar. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev. Senare blev jag ganska noga med att ta kopior av mina egna brev. Men då var jag inte det. Jag var ändå bara 19 år. Nu är jag sysselsatt med att bränna upp alla gamla brevkopior.

19 år och fortfarande förtjust i barnböckerna om Mumin. 19 år och lite förälskad i en finsk författare som jag aldrig hade träffat. Hennes första ”vuxna” roman, Sommarboken, hade just kommit ut i Sverige. Jag älskade den och det var nog den som hade utlöst mitt brev till henne.

Så här skrev hon till mig i juli 1973:

Hej Peter

Det var längesen du skrev och jag har inte svarat. Kanske det är så att de mycket sällsynta personliga breven besvaras sist, och det är alldeles fel – när man för en gångs skull kunde få skriva tillbaka av lust!

Det har äntligen blivit tomt på ön där jag bor och jobb är levererade. Tillsammans med Tooticki (hon från Trollvinter) och en gammal katt har jag bott i tält sen mitten av maj, vi har en stuga men tycker att det är trevligare såhär. Stugan har bara ett rum (men fyra fönster) så med tältet finns det möjlighet att arbeta ifred på varsitt håll.

Ensamhet (nåja, egentligen tvåsamhet) är en väldig lyx men kanske tillåten om man har fått slåss mycket för den? Lustigt att det ska vara så svårt att få en ö just i Finland och att isoleringen i detta ensittarland inte blir effektiv ens längst ut i havet!

Av vad du skriver om din politiska aktivitet förstår jag att du knappast kan applådera det som kallas eskapism.

Du ska bli konstnär, kanske målare. Kanske kommer du att avbilda din syn på världen och ansvaret för den? Eller kanske måla äpplen.

Jag har inte målat på tre år – (mitt ursprungliga yrke) det är ju möjligt att jag småningom övergår till Ordet helt och hållet. Eller går tillbaka till färg.

Nej, gift har jag aldrig varit.

Bröderna, Per Olov som är fotograf och Lasse som ritar tidningsserien Mumin sen lång tid tillbaka bor också på öar, lite längre in.

Nu går vi och väntar på regn, öarna vissnar mer och mer. T o m mitt enda träd, en rönn, håller på att bli gul och den tycker inte om sjövatten. – Jag är som du, vet inte riktigt vad jag ska skriva om i brev. De har blivit allt svårare att få ihop. Kanske det är så att jag försöker säga det jag kan ha att påstå i mina böcker och sen blir det inte så mycket över?

Allt gott, hej –

Tove.

Brevet är skrivet med Tove Janssons distinkta handstil och omfattar tre sidor. Det innehåller inga ändringar och tycks vara skrivet i ett svep. Hon verkar ha använt en rätt kraftig svart spritpenna. Jag blev alldeles tagen av att hon skrev till mig och svarade naturligtvis omedelbart. Något ytterligare brev från henne kom aldrig.

1973 slutade jag gymnasiet och på hösten började jag på en konstskola i Stockholm – Gerlesborgsskolan. Under sommaren arbetade jag på sommarlovskolonin Hästnäs. Där var det högläsning för barnen på kvällarna. Vi var ett gäng likasinnade -Maria Gripe och Tove Jansson stod högst i kurs.

Tove Janssons brev till mig avslöjar inga hemligheter eller nyheter. Jag vet inte hur flitig brevskrivare hon var och hur hennes brev annars såg ut. Att hon levde ihop med Tooticki (Tuulikki Pietilä) i ett homosexuellt förhållande var så klart nytt för mig den gången men har ju blivit allmän kunskap sedan dess.

Av hennes brev kan man få för sig att jag anklagade henne för att vara opolitisk och eskapistisk. Det gjorde jag verkligen inte även om hon möjligen tolkade in något sådant i mina sannolikt mycket klumpiga försök att beskriva mina tankar om världen och politiken. Vad jag inte visste vid denna tid var att hon hade ett förflutet som politisk satirtecknare i tidskriften Garm – så vass att de finska myndigheterna censurerade hennes drift med Stalin. Och inte var de så glada över hennes hån av Hitler heller.

Kanske finns det ett eskapistiskt drag i Mumin-böckerna men det är knappast dominerande. Det finns alltid något förfärligt som hotar Mumindalens idyll. Förändring, storm och katastrof slår ofta till. Socialrealism är det ju inte men inte heller bara snällhet eller flykt undan denna världens ohygglighet.

Jag vet att Tove Jansson så småningom fick ett kluvet förhållande till sina Mumintroll. 1973 var Mumin-projektet i stort sett över och hon skrev ”vuxenböcker”. Hon höll på att förlora kontrollen över sin skapelse. Kanske betraktade hon Mumin som eskapism.

Men Tove Jansson är fortfarande en författare – och tecknare – som i högsta grad angår mig. Hennes böcker fortsätter att vara läsbara och hennes bildvärld är förfärande, förtjusande och mycket skickligt tecknad. Precis som hennes brev är böckerna nya att läsas igen. Som hos fler stora författare så ändrar sig betoningen med tiden och med läsaren. Jag kommer ihåg hur jag läste Kometen kommer när jag var åtta år. Tack och lov läser jag den inte på samma sätt idag. Men jag läser den fortfarande ibland.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion