Konstens framtid – den nya versionen

Inlagd av Peter Ekström Essä måndag, februari 27th, 2012

Den diskussion om konstteori som jag sedan en tid har fört med Lars Vilks, här och på hans blogg, har öppnat sig åt flera olika håll. Det känns angeläget att inte stå och stampa på samma ställe. Därför tar jag upp tråden som handlar om konstens framtid. Både Vilks och jag har snuddat vid detta ämne. Här ska jag försöka fördjupa mina synpunkter. Denna text bygger delvis på en föreläsning som jag höll på konsthögskolan Akademia Sztuk Pieknych i Lodz i Polen för något år sedan. Jag har också skrivit om konstens framtid i tidskriften Independent World Report.

”Det finns bara en sak som man säkert kan säga om framtiden – den blir inte som man har tänkt sig.” Så brukar det ofta låta. I konstvärlden hör det till god ton att inte skåda in i framtiden. Det kanske finns goda anledningar till detta. Ett slags öppenhet. En beredskap inför det överraskande. Ett avståndstagande från spekulation. Eller också är det en blind fläck. Kanske något ofint. Det finns också en mycket utbredd uppfattning att det helt enkelt inte går.
Men visst är många egentligen nyfikna. Till exempel tillhör det sakens natur att en hel del galleristers högsta önskan är att vara först med det senaste. Det ger både kulturella fjädrar i hatten och marknadsfördelar. Och som konstnär i början av sin karriär är det naturligtvis oerhört bra att veta vilka trender som håller på att blåsa över och vilka som är på gång istället. Att komma till en gallerist med konst enligt förra årets mode är ingen höjdare. För en konstskola är det självklart också av intresse att veta åt vilket håll utvecklingen går.

Ändå behöver man nog ställa frågan: Varför ska man fundera över konstens framtid? Ja det finns såklart en massa ganska krassa marknadsaspekter. För konstmarknaden är det självklart av stort intresse att skåda in i framtiden. Av något mindre krassa skäl bör också konstskolorna som utbildar framtidens konstnärer, vara intresserade. Och kanske också en större del av konstvärlden av den anledningen att motsatsen riskerar att cementera gamla mönster. Att till exempel tänka att så som det är just nu kommer det säkert alltid att vara – är antagligen en ganska farlig inställning i vilken del av samhällslivet som helst.

Metoder
Är det alls möjligt att se in i konstens framtid? Ja det är det. Det finns ett flertal olika metoder för att skåda framtiden som varken är trolleri eller lös spekulation utan som bygger på god vetenskaplig grund. En del av dessa metoder går att använda på konstens område.

I vetenskapliga framtidsstudier används bland andra följande sju metoder: Prognoser, där man studerar läget just nu och jämför detta med tidigare liknande tillfällen. Värderingsstudier, där man undersöker vilka värderingar som finns hos en befolkningsgrupp och hur dessa värderingar förändras. Expertråd, där paneler av experter får samsas om gemensamma uttalanden. Framtidsscenarier, där man gör olika beskrivningar av möjliga framtider. Trendframskrivning, där man drar konsekvenser av påbörjade trender. Backcasting, där man sätter upp ett mål och sedan räknar ut ”baklänges” vad som behöver göras för att nå detta mål. Berättelser om framtiden, där man studerar vilka föreställningar som finns om framtiden. Dessa har ofta karaktären av självuppfyllande profetior.

Kanske är backcasting inte så användbar. Men annars går nog flera av dessa metoder att tillämpa inom konstområdet. Jag skulle tro att prognoser, värderingsstudier och trendframskrivning är de mest matnyttiga.

Till dessa vetenskapliga metoder kan man lägga ytterligare några som möjligen hör hemma i modevärlden men som definitivt går att tillämpa inom konsten: Pendelregeln. Enligt denna så finns det en stark sannolikhet att när en trend nått sin kulmen och börjar avta så kommer den att förändras i riktning mot motsatsen. Det nyss moderna. Enligt denna metod så kan nästan vad som helst komma igen som återanvänt mode. Med undantag för det som nyss var modernt. Detta är ”yesterdays news” och måste förkastas. Åtminstone tills vidare. Däremot är det som är lite äldre intressant. Det övriga samhällets förändring. Här är tanken att konsten inte är isolerad utan påverkas av den övriga samhällsutvecklingen. Framför allt megatrender är intressanta eftersom dessa är mycket svåra att stå emot.

Dessutom kanske man kan lägga till något om hur marknaden fungerar. Konstmarknaden är en stark och underskattad kraft. Att tro att konstmarknaden inte skulle påverka konstens utveckling vore mycket naivt. Detta kan dels ske genom synliga marknadsmekanismer som till exempel om marknaden mättas på något område och priserna går ner eller att det uppstår ett sug efter en speciell sorts konst vilket visar sig i att priserna går upp. Men dels kan det naturligtvis också ske genom att marknadsaktörer manipulerar marknaden.

En mycket konkret bild av framtiden ligger i galleriernas, museernas och konsthallarnas planering. Det är mycket vanligt att dessa har en framförhållning på två-tre år. Ibland, som med stora utställningar typ Leonardo på National Gallery i London, har man planerat i decennier. Av den nära framtiden kan man alltså få en mycket tydlig och ganska säker bild.

Nuläget
Ett försök att säga något om konstens framtid måste utgå ifrån en bra analys av nuläget. Om man som Lars Vilks utgår ifrån den institutionella konstteorin så innebär det ungefär att ”konst” är det samma som ”den internationella samtidskonsten”. Vad därutöver finns är antingen inte konst eller i alla fall betydelselöst.

Om man istället utgår ifrån den språkliga konstteorin så utgör ”den internationella samtidskonsten” endast ett litet segment av konsten. Parallellt med denna finns till exempel de svenska djurmålarna, i Kina de som utövar kalligrafi, världens största konstform och i Japan blomsterbinderi, Ikebana. Att analysera nuläget för hela området av ”poetiskt skapande” kanske inte är omöjligt men blir, liksom ett uttalande om dess framtid, oerhört otympligt. Låt oss därför titta enbart på ”den internationella samtidskonsten” eller åtminstone på den arena där den utspelas. Jag skriver så därför att det finns en del tecken på att ”den internationella samtidskonstens” era håller på att gå mot sitt slut och därför kan det ju vara intressant att fundera på vad som kan komma istället och eventuellt inta samma plats som ”den internationella samtidskonsten”.

”Den internationella samtidskonsten” har dominerat den etablerade västerländska konstscenen sedan början på 1990-talet. Konstnärliga perioder är ett problematiskt begrepp men om man ändå tillämpar det så har vi ungefär följande succession: 1905-1975 Modernism. 1975-1993 Postmodernism. 1993-? Den internationella samtidskonsten. Denna kännetecknas enligt Lars Vilks av ”komplexitet, överskridande och diskursformulering”. Man kanske kan lägga till att betoningen sedan en tid har legat på idé, koncept snarare än form och utförande. Det finns också ett starkt drag av samhällskritik (eller politik om man så vill) i vår tids dominerande konst.

När det gäller tekniker och metoder så har fotografi länge varit inne, liksom video, performance och relationell estetik. Ett drag som dessa har gemensamt är en viss hantverkssvaghet.

Måleriet svänger fram och tillbaka i en alldeles egen takt. Under både modernism och samtidskonst har måleriet dödförklarats ett flertal gånger men ändå poppat upp igen med förvånansvärd livskraft. I skrivande stund verkar måleri inte vara så hett men det kan snabbt förändras. Grafik och textil har länge varit ute, nästan stendöda. Gränsområdet gentemot design och arkitektur var mycket hett under postmodernismen men är betydligt svalare under innevarande period.

Lars Vilks tror att ”den internationella samtidskonsten” kan bli en ”långkörare”. Själv tror jag annorlunda. Basen för detta ligger naturligtvis i att förändring i stort sett är oundviklig.

Metoderna tillämpade
Om vi använder de metoder som står till buds, vad får vi då för resultat? Ja, låt oss se efter lite hastigt. En prognos för framtidens konst skulle till exempel kunna utgå ifrån hur de tidigare konstnärliga perioderna har tett sig. Här finns flera olika mönster. Bland andra detta: Perioderna blir kortare och kortare. Gotiken sträckte sig från mitten på 1100-talet till 1400-talet. Barocken varade i ungefär 100 år. Modernismen 75 år. Postmodernismen cirka 20 år. Att anta att samtidskonsten skulle bli långvarig har helt enkelt en mycket svag historisk grund.

En värderingsstudie idag ger ett resultat som många skulle ha trott var otänkbart för en generation sedan. Det går en stark konservativ våg över hela världen. Den kan nog beskrivas som en megatrend. Religion och nationalism växer. Yttrandefriheten, och därmed konsten, är hotad. Lars Vilks menar att det kan vara så i tredje världens länder. Kanske är det mest där som det finns ett hot. Men tredje världens länder växer i inflytande på västerlandets bekostnad. Kinas roll i världen och inom konsten är ett bra exempel. Religion, eller åtminstone metafysik, verkar vara i tilltagande inom konsten. Nicolas Bourriaud, den inflytelserika curatorn som formulerade den relationella estetiken, har försökt lansera begreppet altermodern (vilket kanske kan tolkas som alternativ modernism). I detta finns det en rejäl dos metafysiskt tänkande.

Och vad finns det för trendframskrivning som vi kan göra? Ja, en påbörjad trend som verkar vara i tilltagande är street art. Det vill säga att konstnärer inte arbetar via konstens och konstmarknadens etablerade kanaler och försäljningssystem. En annan trend är att finansieringen av samhälleliga kulturinstitutioner dras ner på grund av finanskris och annat. Privata institutioner växer fram som ett slags alternativ.

Om man prövar pendelregeln utifrån antagandet att ”den internationella samtidskonsten” nått sin höjdpunkt så bör alltså pendeln slå över i motsatsen. Det vill säga konst som snarare tar fasta på form än på innehåll. Konst som inte är så komplex utan kanske mer underhållningsinriktad. Konst som inte är direkt politisk. Och det finns en del tecken som tyder på detta. Feminismen är inte längre ett så hett tema i konsten. Det välgjorda uppvärderas. Konstskolor med mycket traditionell inriktning startas, till exempel de så kallade Florensakademierna. Den vänsterprägel som hela kultursektorn har haft håller på att raseras. Den borgerliga kulturtidskriften (bara för tio år sedan en självmotsägelse) Axess har seglat upp som ledande i kulturdiskussionerna. Där hävdas starkt kulturkonservativa idéer.

Om man tänker sig att den konceptuellt inriktade konsten inte riktigt är någon nyhet längre så kanske idén om det nyss moderna är tillämpbar. Konceptkonst är alltså något som håller på att bli omodernt eller snart kommer att bli det. Utifrån pendelregeln borde det som är motsatsen bli intressant. Mycket riktigt finns det en del tecken på att hantverksintensiv konst håller på att bli inne. Grafik och textil till exempel. Båda representerade i viktiga utställningar under den senaste tiden. Till exempel den stora textilutställningen Penelopes labour som visades i samband med Venedigbiennalen 2011.

Framtiden
Det går alltså att säga något om konstens framtid. De olika profetiorna har naturligtvis olika grad av osäkerhet. Men med stor säkerhet kan man nog säga två saker. Nuläget kommer inte att bestå. Människor kommer att fortsätta att skapa något som vi kanske kan kalla för konst.

Känslan av att vi just nu har kommit till tidens ände är något som många före oss också har upplevt. Vid varje tidigare tillfälle har det visat sig att förändring var möjlig ännu en gång. I slutet av 1800-talet uppstod denna känsla av att allt var åstadkommet och inget nytt fanns att tillföra. Man sysslade med eklekticism, man lånade och blandade äldre stilar. Nyrokoko, nygotik och andra nystilar var vanliga. Men just när ”stilarnas slut” proklamerades så dök en alldeles ny distinkt stil upp som kom att slå igenom på nästan alla kulturområden. Det var jugend eller art nouveau.

Är motsvarande händelse möjlig idag? Tja, man får nog säga att det ligger i sakens natur att besvara den frågan med ett nej. Man kan inte tänka sig en stil som ännu inte finns. Men rent teoretiskt är det naturligtvis inte alls omöjligt.

Torbjörn Lundqvist arbetar på Institutet för framtidstudier. Så här skriver han i en text som ligger på deras hemsida:

”Ett annat exempel på undvikande av framtiden är s.k. paradigmparalysering, en oförmögenhet att ändra inställning trots att stora förändringar redan inträffat. Man blir fixerad vid hur det har fungerat tidigare.”

”Paradigmparalysering” – kan det vara det som Lars Vilks lider av när han säger att ”den internationella samtidskonsten” är här för att stanna? Han skriver så här i inlägg 1407 på sin blogg:

”Den politiska konsten i avseendet socialkritik är dock lite mer än en tillfällig modesväng. Den bygger på den konceptuella och kontextuella tradition som har Duchamp som referenspunkt. Idén om formestetiken som konstens identitet har förskjutits till kontexten. De tidiga kontexterna handlar framför allt om konsten själv och kritiken av modernismen. Efter det att den striden är över (eller nästan över) har konsten vänt sig till det politiska.”

Och så här skrev han angående konstens framtid i inlägg 124:

”Det omedvetna är värre än det medvetna. In i spelet och spela med de pjäser som kan flyttas! Vill man något annat än trenden kan man vrida och vända på saker som man önskar. De flesta är emellertid nöjda med att komma in i trenden och dra fördelar av vara med och att räknas. Svårt nog det. Men ingen kommer undan, svälj och gå vidare är ett gott råd.”

Jag känner mig inte helt nöjd med en sådan framtid. Jag tror att det finns en annan.

—-

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion