Wislawa Szymborska – fortfarande levande, men ändå borta

Inlagd av Ulrika Sandberg Krönika onsdag, februari 8th, 2012

Jag är inte arg på våren

att den är här igen.

Jag anklagar den inte

för att den likt varje år

gör sin plikt.

Wislawa Szymborska talar i dikten Farväl till en utsikt från diktsamlingen ”Slutet och början” (1993) om minnet av en avliden närstående. I dikten gör våren sitt intåg vid en sjö, skönmålar en utsikt som jaget och den nu döde hade gjort till ”sin”. Det är en smärtsam och mycket vacker text, sorgen blir så oerhört påtaglig i jämförelse med vårens skönhet att det gör ont att läsa orden.

Platsen var magisk för jaget när hon ingick i ett vi, men hon accepterar med visst vemod att den kanske nu har blivit för några andra personer vad den förut var för henne. Det är som alltid i Szymborskas diktning: saker förändras, får nya skepnader. Det du trodde att du visste blir plötsligt något annat. Varje detalj är värd att ifrågasätta. Helt i enlighet med detta talade Szymborska också i sitt nobeltal om att det viktigaste en poet hade var de tre orden ”Jag vet inte”. Att ständigt jaga vidare, finnas lösningen på gåtan, bli betänksam och inse att varje svar är av tillfällig natur är det som driver en poet.

Ändå tycks det finnas stunder av total klarhet bland Szymborskas frågor. I slutet av den ovan nämnda dikten konstaterar Szymborska med en ovanlig säkerhet följande:

Bara en sak går jag inte med på.

Att återvända dit.

Närvaroprivilegiet

avstår jag från.

Utsikten är för smärtsam. Minnet av den avlidne är på avstånd, men ännu inte tillräckligt långt borta för att konfrontera. De senaste dagarna har jag tänkt på Szymborskas släkt och vänner, på hur de nu måste kastas in i den roll som Szymborska hade i Farväl till en utsikt. En viss plats där någon mötte henne för första gången får smärtsam symbolstatus. Hennes brev och föremål måste gås igenom av någon efterlevande, fingrar måste stryka över hennes handstil, vara nära henne trots att hon inte är där. De tvingas att ställa ansikte mot ansikte med hennes utsikter, tvärtemot vad jaget i dikten gjorde.

Men för oss andra, vi som aldrig kände henne, är hon fortfarande levande. Hennes texter kommer att finnas kvar med samma närhet och pockande frågor även om hennes person inte gör det. Och att återvända till dem, det gör i alla fall jag gärna.

—

Ulrika Sandberg är jurist, författare och kulturkritiker