Roman: Jag kan se i mörkret
Recension, Skönlitteratur onsdag, februari 8th, 2012Jag kan se i mörkret
Karin Fossum
Översättning: Margareta Järnebrand
Forum, 223 s, Utkommer 8 januari – idag
– – –
Inbitna läsare av Karin Fossum är vana vid att möta kommissarie Konrad Sejer. I hennes nya deckare möter vi för första gången polismästare Randers. Medan Sejer var eftertänksam är Randers tydlig och skarp och räds inte att omtala sina framgångar.
Karin Fossum är en av Norges stora författare, som skriver både deckare, lyrik, noveller och romaner. Hon är översatt till 30 språk och flerfaldigt prisbelönad. Hennes prosa är lågmäld och precis och har en stark närvarokänsla. Den ordknappa stilen håller läsaren i ett fast grepp. Det gör att man inte glömmer hennes historier i första taget.
I Jag kan se i mörkret får vi följa Riktor, en till synes enkel man med inrutade vanor. Han arbetar på ett vårdhem med gamla och sjuka människor, så nära döden han kan komma, och på sin fritid sitter han i parken och observerar. Han är mycket ensam och drömmer om den kvinna som ska förlösa hans liv. I sin fantasi är han en man av mycket större mått som väntar på att få sin egen rättmätiga del av livet. Han är fast i föreställningen att hans chans inte kommit än, att människorna runt om honom inte insett vilken tillgång han är. Det gör att han rättfärdigar sitt eget handlande, med en lättkränkt självbild. Riktor är en mycket farlig människa, men han döljer det väl.
Fossum har en enastående förmåga att följa en människas stukade inre så att läsaren snabbt luras in i ett slags normaltillstånd och blir förtrogen med tankegångarna,, utan att kunna värja sig. I Jag kan se i mörkret målas bilden upp av en människa i ett gränsland mellan verkligheten och en skapad verklighet, som passar till de egna föreställningarna och det egna handlandet. Med tydlighet får läsaren ta del av vad som kan komma ut av ett sådant sinne, som alltid har en egen agenda och egna förklaringar som frikänner det egna handlandet. Det är en skakande läsupplevelse, eftersom den kryper in under skinnet. Det är nästan så jag börjar titta mig omkring på gatan; vilka av mina medmänniskor tänker som Riktor, och anser sig i sin fulla rätt att besluta över liv och död? Tankarna går också självklart till tragedin i Norge där Anders Behring Breivik skapade egna förhållningssätt för att rättfärdiga sina idéer.
För, som Riktor tänker i slutet av boken, så kommer han förr eller senare ut igen till människorna, eftersom det system vi skapat ger alla en chans till. Han bidar sin tid, och vet att han då kommer: ”Med mitt störda psyke, mina svarta tankar och mitt hjärta av sten”.
– – –
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
