Roman: En osynlig
Recension, Skönlitteratur tisdag, februari 7th, 2012En osynlig
Pontus Ljunghill
Wahlström & Widstrand. 374 sidor. Har utkommit.
På det mörkblå omslaget till En osynlig syns siluetten av ett lätt nedåtvänt huvud mot en bakgrund av stadsmiljö: Stockholm år 1928. En barnamördare finns någonstans i mängden av människor som rör sig längs huvudstadens gator. På avstånd betraktar han sitt liv och sitt verk, polispådraget, pressens skildringar och den allmänna uppståndelsen. Det är så vi får ömsom följa och ömsom jaga honom – som en skuggfigur. Den välklädde mannen i hatt, han som träffat flickan Ingrid Bengtson flera gånger i Vasaparken, han som har synts till men som ingen tycks veta namnet på, han som funnits bland människor men som ingen kommit nära. Han som känt begär att ta en åttaårig flickas liv.
Boken skildrar en typisk kriminalhistoria och läsaren kastas rakt in handlingen. Där får man möta kommissarie Stierna, ansvarig för mordutredningen. Han är ung och lovande, engagerad på gränsen till överdrivet plikttrogen och när sökandet efter den skyldige drar ut på tiden, börjar de sena kvällarna på polisens kriminalavdelning och den växande högen av bevismaterial inkräkta på kommissariens privatliv. Tiden efter brottet kretsar hans liv fullkomligt kring jakten på mördaren och senare, när vi får följa honom år 1953 i Visby, är det en avdankad och sliten före detta polisman som inte riktigt kunnat släppa det yrke och det särskilt utmärkande fall som kommit att prägla hans liv.
Boken är lättläst och definitivt något för den som gillar deckargenren. Författaren Pontus Ljunghill håller sig till samma princip som han tillskriver kommissarie Stierna vid de presskonferenser som förkommer i boken: att aldrig ge för mycket, men heller aldrig för lite. På så sätt samtidigt stillar han och pådriver läsarens nyfikenhet. Ibland känns dock upplägget nästan irriterande genomtänkt, med stycken som avslutas när någon just är på väg att säga något – en hint till läsaren om att mer information finns att tillgå, men att den minsann inte kommer att avslöjas förrän något kapitel längre fram. Ljunghill varierar sig mycket, med historien sedd ur olika tidsperspektiv och från flera av de olika karaktärernas håll. Det är ingen brist på ombytlighet, vilket gör att läsningen aldrig blir tråkig, men ofta känns de stilistiska dragen övertydliga och helt enkelt lite väl uppenbara.
En osynlig är framför allt en spänningsroman, men också en fin skildring av Stockholm och det liv människor levde där i början av 1900-talet. Gatorna väcks till liv när vardagligheter vävs samman med själva händelseutvecklingen. Läsaren sköljs in i en värld av restauranger och stamställen, societetsliv, aktuella ombyggnader i staden, förändringar i modet, alkoholregleringar och vardagen för de inom polisväsendet. Det märks att Ljunghill intresserat sig för kriminologi och polishistoria.
Jag kan tycka att huvudkaraktärerna blir en aning stereotypa, att de skulle kunna vara plockade ur vilken liknande roman som helst, och att bokens flöde under stundom känns krystat. Ändå griper boken tag i mig och den spänning som byggs upp gör att jag gärna vänder blad efter blad för att få reda på hur det hela ska sluta. En osynlig är bra läsning att sjunka in i under några dagar, och det som – för mig – framför allt gör att berättelsen känns levande, är de historiska aspekterna och mystiken kring huvudstaden. Den huvudstad som nu fått lämna plats för ett nytt, modernt Stockholm men som ändå ekar i gränderna där så många glömda händelser ägt rum.
__________
Gerda Boström är frilansskribent och musikstuderande
