Bio: A Dangerous Method

Inlagd av David Larsson Film, Recension tisdag, november 15th, 2011

A Dangerous Method
Drama, Storbritannien/Kanada/Tyskland/Schweiz, 2011
Regi: David Cronenberg
Manus: Christopher Hampton
Medverkande: Michael Fassbender, Keira Knightley, Viggo Mortensen, Vincent Cassel m.fl.
Distributör: Scanbox
Längd: 99 minuter
Svensk biopremiär 2011-11-18

— — —

På 1980-talet gjorde kanadensaren David Cronenberg sig känd för sina så kallade “body horror”-filmer, skräckfilmer där kroppsligt förfall ofta stod i fokus. Under de senaste åren har dock skräcken fått stå åt sidan till förmån för hårda och karga draman.

I A Dangerous Method (2011) tar sig Cronenberg an berättelsen om de två mest kända psykologerna någonsin, Carl Gustav Jung (Michael Fassbender) och Sigmund Freud (Viggo Mortensen), som tillsammans gav födsel åt den disciplin som kommit att kallas för psykoanalysen. Filmen skildrar denna metods framväxt i det tidiga 1900-talets Schweiz och Österrike, där de två forskar inom psykologins område och kommer fram till att de har liknande idéer. Där Freud anser att man i princip kan spåra allt till det sexuella, är Jung motsträvig och menar att det måste finnas något mer. Detta leder så småningom till att motsättningar skapas mellan de två genierna, och i mitten av detta står Sabina Spielrein (Keira Knightley). Till en början är hon patient hos Jung, men hennes intresse för medicin och psykologi leder till att även hon börjar forska, vilket knappast bättrar på relationen mellan Freud och Jung.

Att Cronenberg är en regissör med nog mycket talang att röra sig inom flera filmgenrer har han bevisat ett flertal gånger. Han har också en förmåga att få ut mycket av sina skådespelare, vilket även är fallet i A Dangerous Method. Michael Fassbender, som är en av de absolut mest intressanta skådespelare i dagsläget, briljerar som den sammanbitne Jung, där hans inre våndor tydligt lyser igenom både hans kroppsspråk samt de repliker han yttrar. Viggo Mortensen, som arbetat med Cronenberg i dennes senaste filmer, gör som alltid en utmärkt prestation och fungerar väl som en slags motpol till Fassbenders karaktär.

Det är med andra ord en både välregisserad och välspelad film, men ändå är det mycket som saknas. Berättelsen är helt enkelt inte nog utvecklad för att hålla hela vägen fram. Trots att den skildrar en tidsperiod på runt tio år känns det som att materialet är för svagt för att räcka till en hel långfilm, och då räcker det inte med att skådespelarna levererar sina repliker som de ska. Cronenberg har troligen gjort det bästa möjliga av vad som kunde göras med denna film, men inte ens med hans mästerliga händer blir det en särskilt spännande film. Ibland glöder den till, och vissa scener uppvisar en påtaglig intensitet som bärs av skådespelarna och deras agerande, men dessa ögonblick är allt för få, och blir höjdpunkter i en annars tämligen tam film.

Dessutom känner jag att historien om Jung och Freud i Cronenberg tappning aldrig får något riktigt avslut. Tittaren upplever tydligt att deras relation krackelerar, men när eftertexterna börjar rulla har man aldrig lyckats knyta ihop säcken på ett värdigt vis. Man lämnas med ett par fega texter om hur det sedan gick för karaktärerna i filmen, vilket mest känns som en enkel utväg för att få ihop det hela.

Alltså räcker det inte med att Cronenberg gjort en film som ser bra ut och har högpresterande skådespelare. Under den imponerande ytan finns inte mycket att hämta här och man lämnas med en mer eller mindre tom filmupplevelse som lider av att inte ha nog mycket matnyttigt att berätta. Skulle regissören och skådespelarna hamna i en film med fylligare manus, skulle det kunna bli fantastiskt, nu blir det välgjort, men rätt tråkigt.

— — —

David Larsson är redaktör för kultfilmtidningen Frombeyond.se