Örebrobandet The Magnificent Seven albumdebuterar

Inlagd av Åsa Jonsén Reportage söndag, oktober 31st, 2010

Foto: Erik Friberg

Idag släpps The Broken Hearted Show, debutplattan med The Magnificent Seven. Bandet beskrivs på en mängd olika sätt. ”Dark cabaret”, ”Nick Cave med lite steampunk” och ”kuslig melankolisk folkmusik” är några av omdömena. Klart är att The Magnificent Seven håller sig långt ifrån det lättsmälta och kommersiella, men med det sagt så lider de ingen brist på vackra melodier och minnesvärda refränger. Kulturdelen fick en pratstund med sångaren och gitarristen – tillika grundaren av bandet – Fredrik Anjou.

Börja med att berätta hur bandet föddes.

Fredrik Anjou: Det har varit en lång process. Jag slutade helt med musik ett tag efter att ha spelat i diverse punkband, men så började jag skriva låtar igen eftersom jag inte kunde låta bli. Men vid något tillfälle kom någon över kassetterna som var märkta med ”Seven”, som mitt projekt hette, och folk tyckte att det var för bra för att bara ligga i en låda hemma hos mig. Riktiga starten kom väl när jag flyttade till Örebro 2002. Då spelade vi in en demo med hjälp av folk jag hade lärt känna på Musikhögskolan. Men då hade vi ett annat sound, väldigt singer/songwriter-baserat. Det har varit en långsam process. Det har försvunnit och tillkommit medlemmar allt eftersom och sakta men säkert har vi hittat det som är The Magnificent Seven. Först var det en namntvist eftersom det fanns ett annat örebroband som hette Seven. Jag vet inte vad som hände med dem. Men man kan säga att det Magnificent Seven som finns idag, vad gäller medlemmar och sound, tog form runt 2006-2007. När jag skrev ”The Last Waltz”, som också finns med på skivan, fick jag en aha-upplevelse. Då började vi musicera tillsammans på ett annat sätt.

Kan du presentera dagens medlemmar?

Det där är en klurig fråga. Efter skivinspelningen har vi bytt ganska stora delar av bandet. Nu är det jag som sjunger och spelar gitarr. Fredrik Andersson som har varit med från början spelar viola och diverse andra stränginstrument. Han är väldigt viktig för arbetet med låtarrangemangen. Av de andra musiker som är med på skivan så är det bara Ulrika Mohlin på dragspel, såg och lite sång som är kvar. Nya i bandet är Marcus Måttgård på gitarr, Marcus Persson på piano och annan klaviatur, och Lisa Andersson på slagverk. Basistfrågan är lite klurig. Där har vi olika medlemmar nästan varje gång vi spelar live. Och så har vi Martina Anjou, min fru, som har spelat piano och körat. Hon är föräldraledig från bandet, kan man säga.

Foto: Åsa Jonsén

Hur påverkar det soundet när ni håller på och byter folk?

Det påverkar soundet lite grann. Fast samtidigt är det ju så att jag har en ganska tydlig bild av hur vi skall låta och vilka ramar vi skall hålla oss inom. Dessutom betyder det mycket att Fredrik har varit med hela vägen, dels för att han är med och får fram soundet, dels för att han kan sätta ord på sådant som jag kanske inte kan skriva ner i noter eller förklara för musikerna på samma sätt som han kan. Han har lite fler termer för det hela. Och eftersom vi har fått ett sound, har de nya medlemmarna också vetat vad de ger sig in i, och då har vi hittat folk som brinner för just det vi gör. Men eftersom vi är så anpassningsbara, låter vi lite olika beroende på sättning och lokal.

Vi örebroare vill ju gärna kalla er för ett örebroband, men det stämmer väl inte riktigt?

Nej, det är väl en sanning med modifikation i så fall. Vi har haft Örebro som bas de senaste åren och vi har marknadsfört oss som ett örebroband. Och vi har känt oss som ett örebroband ända fram tills nyligen, då vi blivit lite mera uppsplittrade. Några av de som bott i Örebro har flyttat, så nu är det Örebro – Motala – Stockholm.

Men det gör ju att ni känns lite ”karneval”, lite bohemiskt, resa runt, inte ha någon fast punkt?

Lite så kanske det är. Vi har ingen fast replokal, och ingen ”gå till jobbet”-reparmentalitet. Vi musicerar när vi behöver eller får tillfälle. Det är samma sak med musikerna. Det känns som ett stort kollektiv nu, snarare än att det är ett band som måste se ut på ett visst sätt. Det känns ganska fritt. Som nu nyligen hade vi med en trumpetkille live, och då kändes det naturligt att han skulle spela trumpet på lite andra låtar också.

Det är ju en bra anledning att komma och se er live ofta, eftersom det är sådan variation på hur ni låter?

Precis, för vi åker ju inte runt och kör samma grej hela tiden. Nu har vi visserligen levt med de här låtarna på skivan en längre period, och då har vi känt att det är de låtarna vi måste jobba med och spela. Men vi känner oss också fria vad gäller genre. Vi har inga krav på att vi måste låta på ett visst sätt.

Skivan spelades in våren 2009. Varför har det tagit sådan lång tid innan den släpptes?

Inspelningen gick ganska fort, den tog tre veckor ungefär. Mixningen tog ganska lång tid eftersom Christian Gabel var upptagen med att turnera med Thåström, och sedan med bob hund. Så mixningen fick ske på ledig tid. Anledningen till att det har tagit så lång tid sedan är att det var mycket som var oklart med det skivbolag vi skrev kontrakt med. Där tog det stopp, för det var olika löften och olika tider satta och det sköts hela tiden upp. Planen när vi skrev kontraktet var att skivan skulle släppas kring mars 2010 och allt var klart, omslag, mastering, och allt skickades iväg till USA. Men så har släppet skjutits upp av alla möjliga skäl. I somras tröttnade vi och tog saken i egna händer. Vi rev kontraktet, ett gemensamt beslut med skivbolaget. Problemet har väl varit brist på kommunikation med skivbolaget, inte rena meningsskiljaktigheter. Så vi hade säkert kunnat lösa det här tidigare och gått skilda vägar tidigare om vi bara hade förstått varandra lite bättre. Så det känns som att vi har förlorat tid. Men vi har fått en massa gratis hjälp, och då kan man inte kräva deadlines och så vidare.

Om man lyssnar på dina texter kan man få för sig att du är en ganska mörksint människa. Stämmer det med verkligheten?

Både ock. Det är klart att det stämmer med verkligheten, men jag tror att alla har den sidan. Sedan skiljer det väl sig hur man använder den och hur tillfreds man är med att ha den. Men visst, jag har en hel del mörker och mörka sidor. Men framför allt är det väl så att jag har hittat min ingång till konst i mörkret. Fast jag går ju inte runt och är svårmodig hela dagarna. På ett sätt tycker jag att det finns ganska mycket ljus i texterna också. För även om det finns mycket mörker där, så är det en ärlig och ljus bild av mörkret. Att våga krama mörkret, eller vad man skall säga. Våga ty sig till den mörka sidan, och inte tro att mörker bara är läskigt, utan att det kan finnas en skönhet där. Att mörkret kan vara en ganska trivsam plats.

Apropå mörker: kan du berätta lite om videon till ”The Killer”?

Syftet med att göra en video var faktiskt mest konstnärligt. Vi deltog i ett projekt som hette Dansfilm 09, som var ett projekt i Örebro län, där man sammanförde dansare med filmmakare. Vi blev tillfrågade om vi ville göra musiken till projektet, och det ville vi. Resultatet blev en film som Alexander Felsing gjorde, med vår låt ”Death by water”. Jag blev väldigt tagen av resultatet. Det var häftigt att någon annan tolkade min musik i en annan konstform. På så vis började vi diskutera om vi kunde göra en video som vi kunde använda i marknadsföringssyfte. Men främst var det nog faktiskt konstnärliga ambitioner. Just den låten, ”The Killer”, känns rätt filmisk i soundet, så vi hade båda två en ganska tydlig bild av vad vi ville göra. Textmässigt handlar inte låten om det som händer i videon, men tanken med texten var att jag ville leka med konceptet att mördaren, precis som mörkret, kan finnas hos oss alla. Men de flesta kommer aldrig i kontakt med den delen. Men den finns, och det är kanske mest olyckliga omständigheter som leder till att den dyker upp. Videon blev en annan grej. Vi ville väl göra den lite utmanande, men man får lägga ihop pusselbitarna lite på egen hand. För i videon händer det egentligen inte så mycket mer än att en man står och gräver och två barn är ute och går.

Det man inte får se är alltid det mest otäcka.

Ja, lite så. Och eftersom både Alexander och jag båda gillar skräckfilm så ville vi göra det lite mera suggestivt. Vi eftersträvade mer en stämning, och att göra en snygg och smakfull video. Men det finns folk som tycker att vi har gått över gränsen, men det händer ju faktiskt inget i videon, det är i så fall i huvudet något händer.

Hur ser den närmaste framtiden ut för er?

Siktet är nu inställt på releasen av skivan och releasespelning i Stockholm den 6 november. Skivan kommer finnas att köpa på nätet, den kommer finnas på Spotify, och eftersom vi har distribution kommer man kunna beställa den i vilken skivaffär som helst också.

—

Åsa Jonsén är chefredaktör för Kulturdelen.

The Magnificent Sevens hemsida.

The Magnificent Sevens MySpace-sida.

Köp ”The Broken Hearted Show” här.

Foton på Fredrik Anjou: Erik Friberg