Biografi: Joseph Goebbels
Recension fredag, oktober 29th, 2010Joseph Goebbels, en biografi
Lars Ericson Wolke
Historiska media. 336 sid. Har utkommit
———
Intresset för Andra Världskriget och för den nazistiska eran avtar inte. Snarare ökar det. Filmer, TV-serier, böcker, hemsidor på Internet produceras i en överväldigande takt. Det finns anledning att fundera över detta stora intresse. Å ena sidan en fullt förståelig önskan att begripa en näraliggande och fullständigt omvälvande historisk epok. Å andra sidan … ja, vad? Den välorganiserade ondskan har ett slags dragningskraft som utspelar sig i en dunkel zon mellan estetik och politik.
Joseph Goebbels (1897-1945) var den nazistiska regimens propagandaminister i Tyskland. Han kom att betyda oerhört mycket för bilden av Adolf Hitler, nazismen och Tyskland under denna tid. Som propagandaminister var han i princip också kulturminister och kom starkt att påverka det tyska kulturlivet från censur av dagstidningarna till detaljstyrning av den så småningom helt förstatligade filmindustrin.
Han började sin bana som en av de ytterst få intellektuella (filosofie doktor 1921) inom nazismens ”vänster”. Kulmen för hans politiska karriär sammanfaller med att Tysklands sammanbrott närmar sig och då han med ett berömt tal proklamerar ”Det totala kriget” i Sportpalatset i Berlin 18 februari 1943. När Hitler tar sitt eget liv så blir han också rikskansler för en dag innan han själv begår självmord.
Det har skrivits en lång rad biografier om Joseph Goebbels. Det har dels sin bakgrund i att han var en viktig del av nazismen och Andra Världskriget. Dels beror det på att han lämnat efter sig ett av de viktigaste dokumenten från epoken. Från 1922-1945 skrev han dagbok och denna finns bevarad. Det är en källa till mycket kunskap om Goebbels, tiden och den inre maktkretsen runt Hitler. Men också problematisk. Som den politiska propagandans mästare drog sig naturligtvis inte Goebbels för historieförfalskning. Också hans egen dagbok, som var avsedd för utgivning, var noggrant redigerad och ibland rent lögnaktig.
Den senaste biografin, och den första som skrivits direkt på svenska, har nu presenterats av Lars Ericson Wolke. I det stora hela tillför den väl inte så mycket nytt. Bilden blir lite korrigerad på en del punkter. Det mycket detaljerade avsnittet om Goebbels besök i Sverige är nytt. Likaså är attentaten och mordplanerna på Goebbels ganska okända. Bland annat skriver Ericson Wolke om ett inställt mordförsök på Goebbels som skulle ha iscensatts av den norska motståndsrörelsen vid ett av Goebbels besök i Oslo. Men detta inställdes av rädsla för vilka repressalier som det skulle kunna medföra.
Lars Ericson Wolke diskuterar utförligt problemet med att använda Goebbels dagböcker som källa. Han varnar till exempel för David Irving vars biografi över Goebbels lånar rader ur dagböckerna utan att det står klart om det är han eller Goebbels som står för formuleringarna. I Ericson Wolkes egen text kan det också var svårt att veta om en formulering, med eller utan citationstecken, är hans egen eller ur vilken annan källa den kommer. Boken saknar notapparat.
Ett annat problem som Ericson Wolke har är hur han ska förhålla sig till sin huvudperson. I inledningen skriver han så här: ”I långtgående fall så inträder författaren närmast i ett vänskapsförhållande till den man skriver om. Jag har själv tyckt mig känna av den faran när jag har skrivit om andra, längesedan bortgångna, personer, som vår 1500-talskung Johan III och kaparredaren Lars Gathenhielm som levde i början av 1700-talet. Så är det inte i det här fallet. Ju mer jag har läst och skrivit om Joseph Goebbels, desto mer motbjudande har han stigit fram inför mina ögon.”
Denna inställning gör att Ericson Wolke titt som tätt känner sig tvungen att komma med personliga avståndstaganden och spydigheter. Bland annat påverkar det bokens bild av Hitler som byggs upp i fragment och bisatser allteftersom. Här framstår Hitler, kanske helt rättvist, som en mycket intelligent, balanserad och diplomatisk (!) statsman. Åtminstone fram till den sista tiden. Denna bild av Hitler åstadkoms till stor del av att Goebbels framställs som extrem, impulsiv och oövertänkt. Hitler är alltid den som modererar Goebbels galenskaper.
Det här resonemanget problematiseras ytterligare av att Ericson Wolke betonar Goebbels isolering och, ja faktiskt, maktlöshet. Han har dåliga kontakter med de andra nazitopparna och är tidvis avskuren från kontakt med Hitler. Samtidigt framkommer det att han och Hitler hade mycket nära kontakt. I Curt Riess biografi så sägs det till och med att Goebbels sufflerade Hitler vid offentliga framträdanden och att deras band knappast kan reduceras till ett enkelt mästare-lärling-förhållande.
Förhållandet till Hitler är något av en nyckel till Goebbels. Den unge Goebbels är en man i utanförskap. De flesta forskare verkar vara överens om att detta åtminstone delvis beror på att han hade en deformerad fot och var utestängd från militärtjänst och andra sysslor som glorifierades under tiden före och under Första Världskriget. När han kommer i kontakt med Hitler så blir han sedd. Hitlers utstrålning upplever han som något mycket positivt. Det är den han bygger upp till Führer-mytologin, en gigantisk propagandalögn vilken han till stor del själv verkar tro på.
Annars saknar boken till stor del resonemang om och beskrivningar av den propaganda som Goebbels blev så berömd för.
Ericson Wolke poängterar att Goebbels tillhörde nazisternas ”vänster”. I nazisternas eget språkbruk, inte minst hos Goebbels själv, talades om socialism, revolution, den kapitalistiska plutokratin och den engelska imperialismen. Goebbels såg Sovjet som en möjlig partner mot Storbritannien och dess allierade. Den motsatta tanken – att Tyskland och västmakterna skulle gå samman mot Sovjet och den hotande världskommunismen var dock kanske mer omfattad i slutet av kriget. Författaren för inget närmare resonemang om var nazismen befinner sig på den politiska vänster-höger-skalan. Det finns en outtalad glidning här. Nazismens ”socialistiska” sida har betonats mer på senare år och kommunism och nazism nämns ofta i samma andetag.
När Ericson Wolke beskriver det tidiga 1930-talets gatustrider, främst mellan nazister och kommunister så beskriver han ett flöde mellan de våldsamma gängen. ”En undersökning han (polischefen Grzesinski) lät polisen göra indikerade att varannan SA-man tidigare hade varit kommunist”. Trots detta ökade kommunisternas valresultat i ungefär samma takt som nazisternas.
Ett mysterium är var Goebbels skarpa judehat kom ifrån. En kort tid i sin ungdom arbetade han på en bank där han möjligen fick avsmak för de penningströmmar som kontrollerades av rika judar. Han började också läsa antisemitisk litteratur. Men det hela har en ganska vag ton och vägen till att bli en av de tongivande och pådrivande i pogromer och förföljelser är otydlig. Ericson Wolke kan inte göra den bilden tydligare.
—
Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion.
En mycket intressant och välskriven recension, som föder många tankar hos mig. Den finns en stark avsky, men också lockelse och fascination över den förbjudna nazismen hos efterkrigsgenerationerna. Hur var det möjligt? Hur kunde det ske, är frågor, som vi måste ställa oss, och försöka hitta svar på.
På ett museum i Berlin finns nu den första tillåtna utställningen om Hitlertiden och nazismen, och den lockar så många åskådare, att människor får köa i timtal för att komma in. En nästan andäktig tystnad lär råda bland besökarna. Boken om Josef Goebbels är säkert så intressant och lockande att många kommer att läsa den, däribland jag. Även motbjudande och vidriga människor, är viktiga att läsa om. Därom vittnar inte minst alla deckare om påhittade psykopater och mördare, som tydligen säljer mycket bra. Jag tycker att historien om det som faktiskt har inträffat, duger bra som läsning. Verkligheten överträffar som sagt dikten många gånger!
Ja, nazismen i Tyskland är vi tyvärr inte färdiga med. Hur kunde så illa hända?
Själv tänker jag ofta på vad Jerzy Einhorn i radio berättade om sin flykt som tonåring från Auschwitz. Han saknade efteråt, trots strapatserna, de kamrater han flydde med. Sammanhållningen och medmänskligheten. Särskilt fastnade hos mig det han sade om tyskarna. Han förstod dem, men kunde inte förlåta dem. För honom var Tyskland landet med den mest högtstående kulturen. Men orsaken till att det fruktansvärda ändå hände kunde anges med ett ord: Versaillesfreden.
Jag tror Einhorn hade rätt. Fredsfördraget var djupt orättvist. Det drabbade hårt den vanlige tysken men också de där uppe. De ansåg sig världsbäst på vetenskap, teknik, ledarskap av industrier och krigföring osv. Med all rätt – kolla t ex vilket land som fick mest Nobelpris. Man var också bra på avancerad teknik inom kemi,optik, elektricitet osv. Lätt är nu för oss att glömma att USA för hundra år inte alls hade den dominerade roll som det fick senare.
Versaillesfördraget skapade hos de ledande en stark revanschlust och den fick de utlopp för genom nazist partis framgång bland tyskarna (Koncerner hjälpte till finansiellt).
Hitlers satsning, inte bara på rustningar utan också andra industriprojekt och inte minst på tyska arbetares välfärd (läs historikern Götz Alys bok som finns på svenska: Hitlers Folkstat) gav utlopp för de högre kretsarnas revanschlust. Inte konstigt att många av dem också gick in i nazistpartiet eller åtminstone stödde det.
Högutbildade och intelligenta människor var med på seglatsen in i det sista. Günter Grass gick som 17-årig med i SS när kriget redan gick mot sitt slut. Läste nyss en tysk artikel om Auswärtiges Amt (UD). När det återupprättades efter kriget blev det med så många f d nazister att Adenauers UD hade fler nazister än Ribbentrops 1938-45!
Också kommunisterna röstade emot de olika uppföljningarna av Versaillefördraget och betalningarna av krigsskadestånd. Nazisterna hade inte monopol i den frågan. Men var det kloka protester eller inte? Bidrog de till att nästa krig blev oundvikligt? De tyska kommunisternas ställningstaganden under 1930-talet kunde nog behöva en ny genomlysning. Jag gissar att resultatet blir blandat. Dels var de verkligen i vissa lägen de enda som tog strid mot nazisterna. Dels medverkade de kanske till beslut och stämningar som förde det nazistiska maktövertagandet och sedan kriget närmare.