Svensk kultur?
Debatt tisdag, september 28th, 2010Det finns något mycket mystiskt i den diskussion om kultur som följt i spåren av Sverigedemokraternas framgångar i valet. På tidningarnas kultursidor och även i andra media har kritiken mot Sverigedemokraterna inte bara varit kompakt utan också förlöjligande. När de har hävdat att ”svensk” kultur ska hävdas framför ”utländsk” så har det bemötts med ”Jaha, ska vi sluta med Mozart på Operan?” och liknande argument. Synpunkten att det egentligen inte finns någon svensk kultur har också framförts.
Sverigedemokraternas kultursyn är outvecklad och innehåller ett flertal orimligheter och inkonsekvenser. I Örebro fanns det inga formuleringar alls i det kommunalpolitiska programmet. De som till äventyrs var intresserade fick hitta kulturpolitiska ställningstaganden i Sverigedemokraternas budgetförslag. Där fanns diverse bisarra förslag. Sverigedemokraternas kultursyn är värd kritik. Men den ”kritik” som hittills framförts är grund, ogenomtänkt och ologisk.
Låt oss här avgränsa begreppet kultur till att gälla utbud och produktion av musik, litteratur, film, tv, dans, konst, teater, konsthantverk mm. Den produktion av kultur som sker i Sverige kan väl, åtminstone i teknisk mening, kallas svensk eller i alla fall svenskproducerad. Detta gäller oavsett om musikstycket tillhör genren rockabilly eller om en novell skriven i Rinkeby är författad på turkiska. Det är dock knappast denna betydelse av ”svenskt” som Sverigedemokraterna menar. Exakt vad de menar är svårt att sätta fingret på. Men betyder det att det inte finns någon svensk kultur?
Utbudet av kultur i Sverige har under åratal varit hårt kritiserat, inte minst från vänsterhåll. Det finns en stark dominans av amerikanska kulturprodukter i vissa delar av det svenska utbudet, till exempel film, tv och bitar av musiklivet. Detta har till och med skapat en del politiska åtgärder. Möjligheterna till stöd för filmproduktion i Sverige hänger ihop med kritiken som har riktats mot det amerikaniserade utbudet. Att kritisera den amerikanska dominansen inom filmutbudet och att framhålla vikten av svensk filmproduktion är inte någon särskilt kontroversiell hållning. Argumenten för en sådan ståndpunkt handlar delvis om sysselsättning och ekonomi. Men aspekten att det är viktigt att skydda sig för, eller åtminstone erbjuda ett alternativ till, amerikanska värderingar är också tydlig.
Mitt under den intensivaste proggmusik-epoken på 1970-talet var det en av de då många vänstergrupperna som gav ut en pamflett med titeln Folket har aldrig segrat till fiendens musik (Oktoberförlaget). En våg av mer eller mindre moderniserad ”folkmusik” kom vid denna tid.
Man kunde ju tänka sig att om det finns amerikanska värderingar så finns det också svenska. Har till exempel inte jämlikhetstanken fått en särskild grogrund i Sverige? Kanske är en generositet mot omvärlden också något svenskt?
Visst finns det något som vi kan kalla svensk kultur. Det ligger också i sakens natur att det är ett uteslutande begrepp – all kultur som råkar befinna sig i Sverige kan inte kallas svensk. Men det utgör heller inte något särskilt problem. Problem uppstår däremot om viss kultur ska värderas högre än annan. Den problematiken kan vi inte helt befria oss från. Det finns kulturella uttryck som det är rimligt att samhället inte stöder. Det finns också kulturella uttryck, till exempel raggar-meetings, som av gammal slentrian inte får samhällsstöd och andra uttryck, till exempel opera, som ofta får mycket.
Att skapa en kanon av böcker (film, konst, musik, teater?) som alla ska ta del av, är en obehaglig tanke. Att den fötts inom liberalismen är underligt. Kanon-tanken motverkar kulturens frihet och individens möjlighet att själv skapa en kulturell plattform eller egna värderingar. Likväl är idén om en kulturell gemenskap, om än vag och utan tydliga gränser, inte något orimligt. Om kulturen inte hade kraft att skapa identitet och gemenskap så skulle många av resonemangen omkring dess värde för samhället falla platt.
Svensk kultur kanske inte låter sig definieras i detalj. Det är inte så konstigt – en levande nationell kultur är dels hela tiden i omvandling, dels är den en ganska löslig historia. Blir den mindre svensk för att den importerar intryck? Ja, det kan väl ske. Men det är ingen nödvändighet. Somligt kommer till Sverige, som till exempel dragspelsmusik, och blir en utvecklande del av kulturen. Annat, som till exempel importen av kristendomen, innebar att den inhemska religionen och en del seder utrotades. Det var ett tungt pris. Men helt utan intryck utifrån hade Sverige sannolikt inte ens funnits idag.
Och om vi då konstaterar att det finns svensk kultur? Innebär det något? Är det dåligt att den finns? Hur mycket påverkan är bra för den? Är den hotad?
För övrigt. Det är inte särskilt smart att låta svenska flaggan bli en symbol för ultrahöger och rasister. Inte heller är det klokt att låta ”svenskt” bli ett skällsord. Snarare är det vettigt att använda dess symboler även i progressiva sammanhang.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
Bra, Peter. Har också tänkt i dom banorna i några år, dock utan nån som helst koppling till Sverigedemokraterna. Det enda vi inom vänstern var stolta över en gång i tiden som var ”svenskt” var den starka socialdemokratin och fackföreningsrörelsen – som vi bekämpande som varande förborgerligade. Men åtminstone jag hävdade alltid att vi skulle ha med minst en svensk flagga bland alla de röda i Röd Front-tågen. Att inte göra det skulle vara att ställa sig på nivå med de fosterlandslösa, råa och själlösa kapitalisterna. Jag återkommer i ärendet, men vill redan nu peka på ARBETARLITTERATUREN som det kanske mest svenska vi har i kulturväg, linjen från Dan Andersson och Cora Sandel till Folke Fridell och Åke Wassing och vidare långt in i vår egen tid; har f ö en omläsningsperiod – Ivar Lo och Jan Fridegård särskilt. Tror också att jag vill slå ett slag för VISKULTUREN. Bellman, Taube, Olle Adolpson, Wiehe (som platsar där också) har alltid betytt mer än Presley & Co. Att jag sedan är mer hårdrockare än popsnöre är en helt annan sak. Mvh CBJ
Den gamla diskussionen om en progressiv folkets kultur, som nu känns rätt avlägsen och dammig, kanske borde tas fram och moderniseras.
Folkets kultur, ja. Håller ju Folket i Bild fortfarande. Men tror att vi begränsat oss i onödan i vår intellektualism, blint stirrande på ytan. Gerontisering av både tankebärare och tankar. Finns mycket friskt hos de yngre generationerna har jag märkt på olika sätt, i mina föreningar och genom mitt jobb. Vet inte så mycket om trender o d inom konsten, men fortfarande ges ut mycket bra ny litteratur, sätts upp fräscha pjäser på teatrarna och görs mycket sevärd film (ofta lite ”flummig”, dock). Återkommer.
Folkrörelserna och bildningsförbunden är väl något mycket svenskt, eller skandinaviskt, som företeelse. Där bereddes också jordmånen ur vilken arbetarförfattarnas verk växte fram. En tradition som jag tycker vi har all anledning att vara stolta över och slå vakt om. Därmed inte sagt att vi ska stå kvar och stampa på samma ställe. Samhället, omvärlden och villkoren för kulturarbetare förändras. Men det fanns i den gamla folkbildningstraditionen en frisk tillit till den egna förmågan att tolka, skapa och omskapa sin samtid. En tro på möjligheterna. När vi diskuterar ”svensk kultur” borde vi titta efter var sådana strömningar finns idag.
För övrigt tycker inte jag heller att vi ska överlåta svenska flaggan till suspekta grupper med rasistiska förtecken!
Vad jag tror att kulturarbetare på vår nivå (tyckare, kanske) saknar är utblicken över Europa men också inblicken i den akademiska världen. Här kan Fb o liknande sociala media överbrygga. Jag har idag kontakt med några samhällsvetare och sociologer, etnologer och historiker (mest Lund) som jag för bara två månader sedan tappat helt. Och vad gäller det första: vår tilltagande skepsis till EU får ju inte göra oss ännu mer amerikanifierade. Här en paradox: även när svenska folket var som mest politiskt radikalt, på 70-talet, lyckades vänstern aldrig bära fram någon icke-amerikansk motkraft till masskulturen. Och ännu värre har det blivit, sedan även SVT börjat prångla ut skräpkultur Made in United States. Ser vi Indien? Ser vi Latinamerika? Ser vi vad unga radikala forskare gör på universiteten?
Jag vill ge ett par mycket konkreta exempel på vad SD’s kommunalpolitik skulle få för konsekvenser för kulturlivet i Örebro om den fick genomslag.
1. Konst ska enligt SD bara få stöd av offentliga medel om den knyter an till kulturarvet och gynnar turismen. Open Art var alldeles för provokativt för SD, bland annat har de kritiserat ”morotsbomberna” – och då pratar vi om kritik från politiska företrädare mot innehållet i konsten. Mycket anmärkningsvärt. Min bedömning är att med samma toleransnivå i bedömningarna skulle det mesta utgå, Spetsprojektet, Länsmusikens konserter, Open Art, Bio Roxy som komplement till Amerikansk filmkultur. När det gäller ateljéstöd och liknande skulle man få införa en rutin för att granska konstens innehåll, vilket för tankarna till homogeniteten i totalitära samhällens konst.
2. Föreningsbidrag ska dras in om de ”direkt eller indirekt” gynnar invandrare eller deras kultur. Det är uppenbart att föreningar som Syrianska och Bosniska skulle få stänga igen i SD’s Örebro. Vad som inte är lika uppenbart, men faktiskt också en konsekvens, är att alla andra musik- dans- konst- film- och arrangörsföreningar också skulle få klappa igen, vilket ganska snabbt skulle resultera i den kulturellt mest utarmade kommunen i Sverige, enligt min bedömning. Till och med släktforskarnas verksamhet kan ju ”indirekt” gynna, om man spetsar till det hela.
Michael Horvaths konkretisering av Sverigedemokraternas ”kulturpolitik” är värdefull om än hånfullt beskriven. Jag tror att vi måste vara försiktiga med ståndpunkter som kan tyckas självklara i kulturkretsar. Kanske är det många som tycker att kulturen borde städas upp lite och som inte så noga tänker på de större konsekvenserna när det i förstone bara verkar som man trampar den lilla kultureliten på tårna.
Jag tror att vår pedagogiska uppgift är mycket mer omfattande än vad som framkommit. Det kanske inte skadar med lite ödmjukhet inför de människor som blev upprörda av ”morotsbomberna” på Open Art i Örebro.
Open Art kom till på grund av ett målstyrande uppdrag till Örebro konsthall om att flytta ut konsten där människor vistas i stadsmiljön, gärna oväntade platser. Vi visste redan då att människor kan bli förvånade, men oftast positivt överraskade, av sådana satsningar.
Conny Bloms morotsbomber väckte polisrapporter, och pressmeddelanden från Reuter till ett antal internationella tidningar. Bilden i internationell press var den av en nitisk polis som vände sig emot en knippe morötter med alarmklocka. Kanske skulle jag som polis ha gjort samma bedömning.
När jag som politiker utvärderar Open Art lägger jag mig aldrig i enskilda konstverk. Istället frågar jag konsthallen hur de sköter kontakten med medborgare, hur de tar emot återkoppling och arbetar med kvalitetsförbättring. Om någon ska tänka på hur ett visst konstverk kan uppfattas så är det konstnären och konsthallens personal.
Att jag kommenterar att SD, som enda parti, vill påverka konstens innehåll genom budgetstyrning, tycker jag inte är hånfullt. Det stod i deras första budget till Örebro kommunfullmäktige.
Har varit bortrest en tid. Bland annat har vi varit och besökt Prag. Vilken otroligt vacker stad. Där kan man bara konstatera att kulturen har tagit intryck från alla möjliga tider och världar.
Jag har sysslat en hel del med folklig dans och musik och vet att där har vårt kulturarv genom tiderna berikats med influenser från i första hand Europa. Där finns egentligen ingenting som är ursprungligt svenskt. Däremot så har vi gett både dansen och musiken en egen karaktär.
Min egen släkt härstammar från invandrande valloner och förhoppningsvis har även de bidragit till vår svenska kultur.
Ingvar Bilock (c) ledamot i Örebro kommuns kultur- och medborgarnämnd
[…] Följande artiklar rekommenderas: Anders Johansson i Aftonbladet, Peter Ekström i Kulturdelen, Stig-Björn Ljunggren i Piteåtidningen, K-G Bergström i Expressen och Jan Guillou i […]