Roman: Efter mörkrets inbrott
Recension, Skönlitteratur måndag, mars 26th, 2012Efter mörkrets inbrott
Haruki Murakami
Norstedts, 2012-03-24
Översättning: Vibeke Emond
237 s.
— — —
Den japanske författaren Haruki Murakami år mycket produktiv, och kommer nu med en ny roman efter det stora bygget med böckerna 1Q84 Första, andra och tredje boken (2011).
Han är omtalad och hyllad för sin egensinniga stil och magiska realism. Det finns ett driv i hans böcker, någon slags vibrerande närhet, som gör att man sugs in i hans världar och uppslukas. Själv har jag gått omkring och levt i Fågeln som vrider upp världen (2007) och Sputnikälskling (2008). Andra kända titlar är Norwegian Wood (2003) som blivit filmatiserad och Kafka på stranden (2006). Murakami har blivit nämnd i Nobelprissammanhang, något som jag hoppas på framöver.
Efter mörkrets inbrott är lika suggestiv och medryckande som tidigare romaner. Den utspelar sig under en enda natt med exakta tidsangivelser, från 23.56 till 06.52. Det skapar en tydlig känsla av att tiden går, och vad den kan innehålla. Vad händer mellan 06.40 och 06.43? Vad betyder de få minuterna där allt utspelar sig? Vad betyder de få minuterna i ditt eget liv? Det är sådana tankar som väcks.
Allt kretsar runt systrarna Eri och Mari. De är så olika som syskon kan vara, men ändå sammanbundna av känslor och minnen. De befinner sig på olika sidor av verkligheten genom den tunna hinnan av vakenhet och sömn, för medan Mari driver runt i staden på nätterna och inte kan sova ligger Eri i sin säng i djup sömn utan tecken till att vilja vakna. Mari vandrar i nöjeskvarteren, där hon stöter på människor som lever på livets skuggsida, människor som trots allt bryr sig om varandra. Det är bland annat den före detta brottaren Karou, som är på ständig flykt undan sitt förflutna, och den unga prostituerade kinesiskan som blivit svårt misshandlad av en kund. Där möter Mari också Takahashi, en ung musiker, och de dras till varandra och till varandras hemligheter. Deras samtal under natten hjälper Mari att närma sig sin syster för att hjälpa henne att vilja vakna upp. Något har fått henne att vilja försvinna in i sömnen, något som läsaren inte känner till, och så länge hon sover kan Mari inte koppla av.
Murakamis språk är samtidigt både flödande och exakt och lurar in läsaren i en slags skenbar enkelhet. Översättaren Vibeke Emond måste ha gjort ett skickligt arbete med att fånga den speciella stämningen från det japanska språket till svenska. Den magiska realismen förflyttar smidigt handlingen mellan psykologisk skärpa och drömskhet, vilket ger en fullständig öppenhet inför det lästa. Jag är med Mari och Takahashi i gränderna och i parken under nattens sena timma, och jag iakttar Eri där hon sover i sin säng. Gränsen mellan jaget och det skrivna är lätt att kliva över, och långt efter läsningen befinner jag mig fortfarande där.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
