Roman: Havsmannen

Inlagd av Camilla Johansson Recension, Skönlitteratur fredag, mars 16th, 2012

Havsmannen
Carl Johan Vallgren
Albert Bonniers Förlag, 276 sidor
recensionsdag: 23 mars

Carl Johan Vallgrens nya roman Havsmannen är en bok som redan från första sidan ger läsaren ont i magen. Detta innebär ingalunda att den är dålig, tvärtom berättar kanske Carl Johan Vallgren historien om det två utsatta barnen Petronella, Nella, och hennes lillebror Robert för bra. Det går inte att värja sig.

Utlämnade till en alkoholiserad mamma och en i bokens inledning fängslad pappa är det Nella som har hela ansvaret för att hon och hennes bror får åtminstone en hård smörgås i magen när de är hemma. Ibland fungerar inte ens det, då får man förlita sig på skolans luncher.

Inte ens skolan innebär dock någon trygghet. Lillebror Robert är utsatt för äldre plågoandar där ledaren fullkomligt saknar spärrar. Ibland blir det bara för mycket. Återigen, Vallgren berättar för bra. Man känner ångesten, skräcken och doften av den jord och det gräs de båda syskonen vid ett tillfälle matas med. Lärarna är maktlösa och gör endast svaga ansatser att hjälpa syskonen, istället väljer an att titta åt annat håll och låta syskonens misär fortgå in i det sista. Som läsare vill man gärna tänka ”Det här skulle aldrig kunna hända i verkligheten” men rubrikerna som berättar om barn som misshandlas, vanvårdas och till och med mördas av andra barn på grund av en frånvarande och maktlös vuxenvärld duggar alldeles för tätt för att man ska kunna skaka av sig vetskapen om att verklighetens Nella och Robert finns där ute någonstans.

Nella har två vänner som hon kan vända sig till för att få ett andrum, klasskamraten Tommy och ”Professorn”, en något udda existens hon lärt känna på biblioteket där han under en period arbetat som bibliotekarie. Den sistnämnde är dock en hårsmån från att förlora livet när plågoanden Gerhard vill demonstrera för Nella att det är inget han inte är beredd att göra för att tvinga henne att betala pengar till honom, en slags bestraffning för ett illdåd han är övertygad om ( eller är han?) att hon skvallrat till polis och skola om.

I bokens början får man veta att Nella har en saga hon berättar för sin lillebror, en saga som i allt väsentligt liknar deras egna liv, med det undantag att det finns ett lyckligt slut, eller det blir åtminstone bättre. Mer än en gång under läsningen tänker man ”Hur kan det här möjligen bli bättre?” Pappans frigivning från fängelset blir början till slutet. Här finns inte ens ambitionen att leva ett hederligt liv, och medan det varit illa nog att leva med en mamma som hellre låg utslagen av fylla i sovrummet, så vrids historien till det värre när det försummade hemmet plötsligt fylls med smuggelcigaretter och pappans minst sagt suspekta vänner.

Mitt i denna historia dyker det upp  inslag i boken jag har svårast för är Havsmannen själv.  Bokstavligen en havsman, den manliga motsvarigheten till en sjöjungfru, har fastnat i näten för kompisen Tommys yrkesfiskande bröder och hamnat, skadad och kontinuerligt plågad, i en sjöbod. Mellan Nella och Havsmannen uppstår en intuitiv kommunikation, och de räddar varandra, den ene med livet som insats i ett spel som förloras.

Men här känns det som om Vallgren trycker in något som egentligen skulle kunna vara en egen historia i den ursprungliga boken, och det är svårt att riktigt acceptera Havsmannens närvaro. Det känns också märkligt att det är denna varelse som fått ge namn till romanen, då hans ”medverkan” i berättelsen är så kort att titeln känns lika logisk som att Dickens, utan vidare jämförelse mellan de båda författarna, skulle ha valt att kalla boken Oliver Twist för Mr Brownlow istället efter den man som i bokens absolut sista del adopterar pojken.

Så realiseras då Nellas saga, den där allt blir bättre? Ja, på något vis gör den faktiskt det, och trots min tveksamhet till Havsmannen personligen, så  är det en bok jag kommer att bära inom mig länge.

Camilla Johansson är journalist på HKM