Llosa dissekerar en bockvärld i stor stil

Inlagd av Dixie Ericson Krönika onsdag, november 3rd, 2010

När litteraturen är ens livsledsagare är dagen då årets nobelpristagare äntligen ska träda fram spännande och lite högtidlig. För den som delvis levt på att skriva om litteratur är den också en övning i ödmjukhet, bemästrandet av prestationsdjävulen – och frustrationen över den egna okunnigheten.

Kommer man att känna till författaren? Åtminstone ha hört namnet? Eljest vilken nesa! Är det rent av dags för någon favorit att få priset? Någon vars verk man levt med och läst och reflekterat över så att hans eller hennes ord blivit en del av ens inre värld? Ett gyllene ögonblick då man känner saken och orden och känslorna kommer flödar. Då det bara är att sätta sig vid ordbehandlaren och dra igång. Orden är redo, vill ut och dela med sig av läsefrukterna, språknjutningarna och läsäventyren som den smorde författaren bestått en med.

Det är en kulturjournalists våta dröm. Intellektuell jackpot, eller vad man vill. Bra för självkänslan och för ens rykte. Fåfängan ska ha sitt. Än återstår den upplevelsen för min egen del. När det gäller författarnamnen i årets förhandsspekulationer är det bara några få som jag kan säga något mer om än enkla faktauppgifter – och i bästa fall referera till en och annan isolerad läsupplevelse.

Att inte ha något att säga eller skriva om pristagaren är lite plågsamt. Även om det är fullt naturligt också för den som tror sig om att äga en viss beläsenhet Världslitteraturen är så stor, så stor.

Prismotiveringarna gisslar sedan ens otillräcklighet med sina genretypiska ädelabstrakta formuleringar som lyser till varje gång man hör eller ser dem. – för att sedan omedelbart glömmas. Om årets pristagare Mario Vargas Llosa heter det att han får priset för sin ”kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av av individens motstånd, revolt och nederlag”. Till min häpnad förstod jag den i konkret mening – för jag har faktiskt recenserat Llosas roman Bockfesten (Norstedts) som kom ut 2002 i Peter Landelius översättning. I övrigt har jag nog bara läst en del intervjuer med honom.

Bockfesten har en historisk kärna. Dess centralgestalt är Dominikanska republikens diktator Rafael Trujillo. Det lilla landets envåldshärskare i olika politiska förklädnader från 1933 till 1961då han mördades. Den kan läsas som en spännande historisk roman. Men den är mer än så, nämligen en dissektion av en diktaturs yttre och inre anatomi. Den fångar i Trujillos gestalt en bild av en grotesk manlighet – en vidrig machismo – och en mördande politisk energi. Där finns diktatorns bödlar, den mediala lögnfabriken och där finns hans hov och anförvanter av vulgära smickrare, stortjuvar och våldsknullare. Alla giriga och dreglande begivna på unga kvinnokroppar – och lyx.

Familjen roffade åt sig 65 procent av landets ekonomiska resurser. Där finns också en vilsen opposition som till slut har fått nog – men som får betala ett högt pris. Och mitt i den smutsiga maktbyken traskar den intellektuelle kristne mystikern Joaquin Balaguer. Till namnet president, utan makt dock, men till gagnet en realpolitiker som bidar sin tid. Balaguer skriver böcker vilket är löjligt i Landsfaderns ögon. För Trujillo är alla konstnärer lealösa och förrädiska typer. I bästa fall användbara som lismande hovnarrar.

Fosterlandets Välgörare Landsfadern och det Finansiella Oberoendets Återställare Trujillo är i Llosas tappning en psykopat som läcker urin och har erektionsproblem. Dubbelt pinsamt för Den Stora Påsättaren. Han är en politisk belastning för USA, den stödjande gringon i norr. Trujillos långa diktatur visar att USA inte alltid har varit eller är demokratins bålde riddare som slår till mot alla diktaturer. Trujillo-regimen uppfattades som ett bålverk mot kommunismen och lite människospill och trovärdighetstapp hör till det cyniska realpolitiska spelet. Till saken hör att Trujillo är en i raden av politiska monster i den arma republiken.

Den framgångsrika advokaten Urania ”Uri” Cabrals vingklippta livsöde är ytterligare en skickligt inflätad berättartråd i Llosas breda episka väv. Hon är dotter till en av Trujillos ministrar och återvänder från sin liv på Manhattan till sitt barndomsland för att på något sätt göra upp med sin far, som sjunkit så djupt det någonsin går för en far – och människa. Kanske bortom förlåtelse.

Bockfesten är också en sorts ”diktatorsspegel”: En diktator ska se till att snåla och vara nyckfull med gunsten. Och att inte darra på manschetterna när det är dags att krossa eller eliminera dem som brister det minsta i lojalitet eller visar tecken på att bära för många egna tankar. Och framför allt – att förnedra och korrumpera, korrumpera och förnedra undersåtar och medarbetare om och om igen tills skräcken och medlöperiets skuldkänslor gjort dem mjuka i ryggen. Gärna inför andra.

Llosas prosa är plågsamt klar och precis när han tar sig an diktaturens kreatur och frilägger dess mekanismer. Det värsta är att de känns så välbekanta. Speciell svärta får det sexuella våldet och utnyttjandet. Det utövas som en ond rutin för att förnedra och uppnå egna maktkickar och utlösningar.

Det våldet och utnyttjandet dyker ständigt upp i historien och i nuet vare sig det gäller medeltida feodalherrar, husbönder, svenska kungar eller knektarna i Kongo. Kanske detta strukturella våld djupast sett drivs av ett mörkt stråk i det manliga psyket som växer fram i samspel med en patriarkal föreställningsvärld. Denna förvridna och farliga manliga bockvärld anas också under ytan i det ymniga vardagsvåldet mot kvinnor – vare sig det tar sig ett sexuellt uttryck eller inte. I Trujillos fall rör det sig inte om artskillnad utan om en gradskillnad. Bocken Trujillo gör allt i större format – i kraft av sin diktatoriska makt.

———-

Dixie Ericson är en del av Kulturdelens redaktion.