Bokhyllan 9: Karolus var inte den som glömde
Krönika söndag, februari 12th, 2012
När Håkan Juholt trädde till för sin korta sejour som partiordförande väckte han viss uppmärksamhet genom att betona sitt speciella intresse för kultur och kulturfrågor. Och det förstås, såna böjelser är väl inte helt gängse bland politiker på den nivån.
Annat var det förr. Då kunde den socialdemokratiska partistyrelsen till och med ge ut diktsamlingar på det egna förlaget.
Nåja, hur vanligt det var vet jag förstås inte. Men i min bokhylla har jag i alla fall ett litet band, med nötta pärmar och bleknad rygg, utgivet på just Socialdemokratiska Partistyrelsens förlag. Tryckt år 1903 på Aktiebolaget Arbetarnes tryckeri i Stockholm. Titeln lyder kort och gott ”Dikter” och som författare står K.J.Gabrielsson, även känd under signaturen ”Karolus”.
Själv fick han aldrig se sin bok — när den kom ut hade han redan varit död i ett par år. Lungsoten tog hans liv, samma år han fyllt 40.
Om någon kan kallas proletärförfattare, så är det Karl Johan Gabrielsson. Han såg dagens ljus 1861 i Fredsbergs församling i norra Västergötland. Fadern var rallare och barndomshemmet fattigt. Upplevelserna under uppväxtåren skulle för alltid sätta sin prägel på Karl Johan. Det svåra hungeråret 1867 löste hans far enkel biljett till Stockholm för sig och sin familj. Det var många som sökte sig till huvudstaden vid den här tiden i hopp om ett bättre liv. Men nöden gick inte att resa ifrån. Karl Johan har själv berättat om den vinter som följde:
”Min far arbetade äfven då vid järnvägen, i Kummelby grusgrop, och det var så fattigt för oss att han ibland arbetade två dygn i sträck, utan att förtära annat än vatten. Och det var minsann intet lätt arbete heller, att langa upp grus i de höga järnvägsvagnarne. När de andra, som hade mindre barnaskara och icke kommit till platsen fullt så utblottade, gingo bort till sina måltider, gick han också afsides och låtsades få något till lifs, men när släpet började på nytt var magen lika tom.
Vi barn brukade rifva af den yttre barken på tallved, och äta bastet närmast veden, det hade en söt smak och gaf åtminstone en slags illusion af ätning.”
Tre år fick Karl Johan gå i skola, sedan dog hans mor och familjen splittrades. Som tolvåring måste han ge sig ut i förvärvslivet, först som springpojke och så småningom som rallare och grovarbetare. Tidvis gick han arbetslös och fick svälta. Han upprördes av de djupa orättvisorna i klassamhället Sverige och engagerade sig fackligt och politiskt. År 1889 anslöt han sig till det nystartade socialdemokratiska partiet. Stockholms grovarbetare valde honom till sin ordförande och snart återfanns han bland ledamöterna i den socialdemokratiska partistyrelsen. Här fick han arbeta tillsammans med Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Fredrik Sterky, K.M.Ziesnitz och andra. När Landsorganisationen bildades 1898 hette dess förste sekreterare K.J.Gabrielsson.
Under hela den här tiden läste och skrev han ständigt. ”Rallarungen” med tre års bristfällig folkskola bakom sig tycktes han en outsläcklig kunskapstörst. På egen hand lärde han sig tyska, engelska och franska. Han bekantade sig med de stora filosoferna. Han läste konsthistoria. Han skrev dikter, berättelser och debattinlägg. År 1892 hade han anställts som medarbetare i Social-Demokratens redaktion och två år senare utsågs han till redaktör och ansvarig utgivare för den nya socialdemokratiska veckotidningen Folkbladet.
Frihet, jämlikhet och broderskap var inga tomma ord för Karl Johan Gabrielsson. Ökade kunskaper var enligt hans övertygelse arbetarnas väg till ett bättre liv och han författade också en skrift, Mera ljus. Några ord till arbetareklassen om själfundervisning (1897), som spreds i massupplaga genom partiets försorg.
Och hela tiden skrev han dikter, vanligtvis publicerade under signaturen ”Karolus”. Det var en ström av agitatoriska kampsånger, dagsvers, tillfällighetsdikter och annat. En del naturlyrik blev det väl också, men till idyllernas besjungare sällade han sig inte:
Poeter sjunga så nätt och sött
— ibland ej utan behag —
om vind som sommarens glans förödt,
som löf och blommor sköflat, förstrött
i höstens kusliga dag.
De måla hafvets fradga och skum,
man hör det gnissla och gny,
och parken blifver ett öde rum
där vandrar’n stannar i vemod stum
och i tankar tunga som bly.
Verandor sväfva blicken förbi
och kuttrar och skot och stag
och lätta vågor med solglimt i,
som sjunga sin härliga melodi
i tjusande sommardag.
Poeter, sägen mig hvarför så
blott måla för burget folk?
Hvi glömma ständigt samhällets små;
de vemodstankar, som bland dem gå,
hvi få en dessa en tolk?
Karl Johan Gabrielsson dog 1901, ett av tidens många offer för lungtuberkulosen. Någon diktsamling hann han aldrig få ut, men två år efter hans död lät det socialdemokratiska partiet alltså publicera ett urval. Boken fann många läsare och en ny upplaga trycktes så småningom. I dag kan man få söka rätt länge på antikvariaten för att hitta ett exemplar.
Skulle jag glömma, jag? hette en av Karl Johan Gabrielssons mer kända dikter, ursprungligen publicerad i tidningen Social-Demokraten. Den har som sig bör fått en plats i boken:
Och skulle jag glömma min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härjar de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå
om jag stannar hemma jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!
Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faders lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma hur vi, när alltför hårdt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet, och åto det.
Och skulle jag glömma hur ut jag dref
från hemmet vid elfva år,
se’n moder mins lefnad slutad blef
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.
Och skulle jag glömma hur tiden gick,
och huru jag jämt var slaf,
och huru, ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gaf.
Och skulle jag glömma hvar neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagarnes rad.
Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och öfver axeln mig såg,
och pöste dess mera, ju mera jag kved,
och kvävande öfver mig låg.
Och glömma att om af nåd man mig lät
få plats — man visste min flit —
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.
Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår,
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift af mitt eget blod
och väckte den trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till brusande hejdlöst lopp.
Nej, Karl Johan Gabrielsson var inte den som glömde. Men tiden går. Bland sentida kamrater med kontokorten lätt tillgängliga i kavajfickan har nog ett eller annat ord tappats bort på vägen till köttgrytorna, är jag rädd.
—
Lennart Jörälv är författare och kulturskribent
