Bok: Vampyren
Recension, Skönlitteratur fredag, januari 13th, 2012Vampyren
John William Polidori
Översättare: Carl Samuel Forssman ( genomsedd och kommenterad av Hanna Hård)
Vertigo. 58 sidor. Har utkommit (endast för medlemmar av Stormtrupperna).
Mellan 1819 och 1897 var det Lord Ruthven som regerade. Det var så man skulle heta om man var vampyr, speciellt av den lite mer distingerade sorten. Ansvaret för detta vilar på läkaren John William Polidori, mannen bakom vad som brukar kallas den första litterära vampyrhistorien, publicerad 1819. Den heter kort och gott The Vampyre och kom att bilda skola. Ruthven som blodsugarikon slogs ut först av Bram Stokers greve Dracula. Men Ruthven har faktiskt i lika hög grad som Dracula satt spår i våra vampyriska föreställningar. Dracula är ju en gammal vithårig och mustaschprydd gubbe med föga tilldragande yttre, medan Lord Ruthven är den elegante gentlemannen som får kvinnorna att falla. Men bakom de bleka dragen döljer sig en svart avgrund av ondska. De klassiska Draculafilmerna med Bela Lugosi och Christopher Lee har alltså i lika hög grad Polidori som Stoker att tacka för konceptet. Sedan får man väl erkänna att Stoker med Dracula stod för den mest lyckosamma dopakten.
Historien om Vampyrens tillkomst är väl bekant. Den 16 juni 1816 hade Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, Mary Wollstonecraft (blivande Mary Shelley), hennes styvsyster Claire Clairmont och John William Polidori samlats i Villa Diodati vid Genèvesjöns strand. För att få tiden att gå bestämde man sig för att skriva varsin skräckhistoria. Men Shelley kom aldrig igång, och Byron tröttnade snabbt på den vampyrberättelse han tänkt sig. Det blev i stället Mary Shelley som kom att svara för det tyngst vägande bidraget: romanen om Frankenstein och hans monster. Polidori å sin sida tyckte att det var synd att Byrons vampyr bara blev liggande och tog upp idén – och lyckades därmed även han få till en epokgörande berättelse, låt vara i det mindre formatet.
Vampyren behöver ett antal preludier för att komma igång. Först får vi ett föregivet utdrag ur ett brev av någon som säger sig ha rest i Lord Byrons schweiziska fotspår. Så är det dags för en kort kulturhistorisk exposé över folktrons vampyrism, där författaren raljerar över alla som godtroget kolporterat dessa uppenbara stolligheter. Först därefter får den mystiske Lord Ruthven göra entré, följd av den unge ädlingen Aubrey som kommer att bli lordens vän och indirekta offer. Det finns ingen anledning att här avslöja intrigen, men så mycket kan sägas som att den arme Aubrey lär sig vad ödets ironi kan innebära och att han inte är lika odödlig som sin förmente vän.
När Vertigo nu överlämnar Polidoris vampyr till en svensk läsekrets har man valt att återutge den första svenska översättningen från 1824, tryckt hos J. Simelius i Helsingfors och signerad C.S.F. Det senare skall uttydas Carl Samuel Forssman, en man som för övrigt kunde ståta med titeln refendariesekreterare. Hans text har varsamt reviderats av Hanna Hård som också försett den med förklaringar; inte minst gäller det ord som med tiden fått en något annan betydelse än på salig Forssmans dagar och därför kan synas egendomliga för en modern läsare. Men prosan för övrigt ställer inte till några egentliga problem, även om Forssmans svenska kan framstå som något ålderdomligare än Polidoris engelska. Det är ju en gammal sanning att översättningar tenderar att gråna fortare än original. Å andra sidan kan man mycket väl tala om en viss patinerad charm.
Nu har emellertid Vampyren ytterligare en dimension, låt vara av mer anekdotiskt och pikant slag. Lord Ruthven är nämligen delvis en förklädd Lord Byron. När det var dags för Polidori att fatta pennan stod de tidigare såta vännerna inte längre på god fot med varandra, för att uttrycka det milt – och det är uppenbart att Polidori lät Byron stå modell för den lockande men vedervärdige vampyren. För säkerhets skull lånade han dessutom namnet Lord Ruthven från ett redan känt verk med skandalvärde. Lady Caroline Lamb hade haft en stormig och olycklig affär med Byron, och när den väl var slut tog hon 1816 hämnd med romanen Glenarvon. Där uppträder en osympatisk figur som alla lätt kunde identifiera som den välbekante skalden och kvinnotjusaren, även om han här får uppträda under namn av, just det, Lord Ruthven. Men Polidori tog alltså ett steg till och lät förvandla den stackars Byron till en samvetslös blodsugare. Det hindrade inte många från att tro att poeten själv skrivit novellen. Den kom till och med att publiceras i hans namn, och det dröjde ett bra tag innan Polidori accepterades som dess verklige författare. Då var han själv död (han blev bara 25 år), men för hans eftermäle har det varit avgörande. Man kan knappast påstå att Lord Byrons litterära rykte stod och föll med Vampyren, men för Polidori blev den biljetten till odödlighet.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
John William Polidori målad av F.G. Gainsford
