CD: Harold en Italie och Les Nuits d’été av Berlioz
Recension, Skivor tisdag, januari 10th, 2012
Hector Berlioz: Harold in Italy; Les Nuits d’été; Le Roi de Thulé (Naïve/Naxos). Speltid: 73´04.
Anne Sofie von Otter (mezzosopran), Les Musiciens du Louvre Grenoble, Marc Minkovski (dirigent)
–
Hector Berlioz är känd som en överdådig orkesterbehandlare som drogs till stora format. Ett utmärkt exempel är hans enorma Requiem som kom i en enastående bra nyinspelning i höstas. Här aktuella Harold en Italie är en symfoni med solistisk viola, inspirerad av scener ur Lord Byrons versberättelse Childe Harold’s Pilgrimage. Berlioz beskrev själv hur han tänkte tillbaka på sina egna vandringar i det italienska landskapet medan violan skulle fungera som ”ett slags melankolisk drömmare” i Harolds anda. Verket har sin charm, speciellt mellansatserna, men kan inte mäta sig med Berlioz symfoniska mästerverk, Symphonie fantastique. För min favoritinspelning av det senare svarar Marc Minkowski och tidstrogna Les Musiciens du Louvre Grenoble. Tillsammans med violasten Antoine Tamestit återkommer de nu med Harold-symfonin, och vill man stämma träff med Harold så finns det all anledning att låta Minkowski och hans orkester arrangera saken. Det gör de nämligen så bra man bara kan önska. Dessutom är texthäftet påfallande läckert med italienska vyer från nu och då.
Men kanske är det ändå skivans andra verk som får åtminstone en svensk lyssnare att bli extra nyfiken. Det har rent av resulterat i att skivan nominerats för en Grammis. Les nuits d’été består av sex tonsatta dikter av Théophile Gautier, och verket hör till de omistliga när det gäller orkestersånger. För de klassiska inspelningarna svarar Régine Crespin med Ernest Ansermet (Decca) och Janet Baker med sir John Barbirolli (EMI). Båda är underbara, men den äldre med Crespin har ett ljudtekniskt sämre utgångsläge. Förutom dessa bör inspelningen med Bernarda Fink och Kent Nagano (Harmonia mundi) nämnas. Främst är jag beredd att placera Baker som dessutom har en oförliknelig partner i Barbirolli.
Nu är det dags för Sveriges vokala stolthet Anne Sofie von Otter att utmana sina föregångare, och ingen kan klaga på skönheten i hennes röst. Det vokala välljudet är enastående, och jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag njuter av denna tolkning. Men i den här musiken är von Otter trots allt lite för sval och distanserad för min smak. Hon har svårt att förmedla sinnligheten och sensualismen i dessa Söderns mörka sommarnätter; jag saknar dofterna, värmen och atmosfären. Baker, Fink och Crespin förför mig. von Otter får mig att beundra hennes röst. Jag måste erkänna att jag föredrar att bli förförd.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
