Bio: Simon och ekarna

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension lördag, december 10th, 2011

Simon och ekarna
Regi: Lisa Ohlin
I rollerna: Bill Skarsgård, Helen Sjöholm, Stefan Gödicke, Cecilia Nilsson, Karl Linnertorp, Jan Josef Lifers m.fl.
Längd: 2 tim och 5 min
Från 11 år
Visas på Filmstaden, Örebro

— — —

På 80-talet utkom Marianne Fredrikssons roman Simon och ekarna, en bok om två familjers sammanflätade öden under krigstid i Göteborg. Boken blev en bästsäljare. Fredriksson hade en speciell ton i sina berättelser, en stark närvaro av att allting betydde något och en högstämdhet som ibland tog över. Hos henne var myterna viktiga; utan dem var människorna fattiga och utslängda i tillvaron.

Nu har romanen blivit film. Det har gått många år sedan den skrevs, men historian lever sitt eget inneboende liv och skildras med samma ton. De övergripande frågorna är fortfarande aktuella, såsom klass och identitet, barndom och föräldraskap – särskilt far/sonrelation – och rädslan för ”den andre”. Den judiska utsattheten skildras med Andra världskriget och Förintelsen som mörk bakgrund.

Simon växer upp i ett arbetarhem där föräldrarna, och då speciellt fadern, inte har någon förståelse för hans intresse för bildning av olika slag. Där hemma är det viktigast att lära sig slå tillbaka och att arbeta i verkstaden. Han känner sig inte riktigt hemma, trots moderns omsorger, och när han lyckas ta sig till läroverket och träffar Isak, som kommer från en helt annan miljö, får han upp ögonen för sina egna behov. De båda familjernas öden vävs samman på olika sätt. Pojkarna blir vänner rakt över klassgränserna och finner hos varandras föräldrar något av det de saknar hos sina egna. Det leder till konflikter, där rädslan för att gå utanför sina egna gränser spelar in. Under tiden kommer kriget allt närmare.

Fotot i filmen, av Dan Laustsen, är mycket vackert, där naturen spelar en stor roll. Bilderna får dröja sig kvar och vila i sina motiv. Lägg därtill den vackra musiken av Annette Fock. Plussa sedan på med skådespelarinsatserna – där Bill Skarsgårds buttra och långsamma framtoning kommer till sin rätt, och där Cecilia Nilssons finkänsliga porträtt av den övergivna kvinnan Inga kräver ett särskilt omnämnande – så framträder filmen i sin helhet. Trots en del övertoner, där inget lämnas åt betraktarens egna tankar, och en del smäktande scener, kvarstår en berättelse att minnas. Som en röd tråd löper budskapet om vad som är viktigast i livet. Min enda invändning är bihistorien om Isaks kusin Isa, räddad ur koncentrationslägren och utlevande i all sin sårighet, som inte finner sin plats. Den kunde filmen ha varit utan.

— — —

Agneta Hagerud är lärare och litteraturvetare.