Bio: Restless

Inlagd av David Larsson Film, Recension lördag, november 5th, 2011

Restless

Drama, USA, 2011

Regi: Gus van Sant

Manus: Jason Lew

Medverkande: Mia Wasikowska, Henry Hopper, Schuyler Fisk, Ryo Kase mfl.

Längd: 91 minuter

— — —

Få amerikanska regissörer har väl profilerat sig så på att skildra ungdomar i diverse problematiska situationer som Gus van Sant. Att han även gjort det genomgående bra bevisar bara att han vet vad han sysslar med. Från att visa upp homosexuella ungdomar som försöker hitta sin plats och leker rövare under tiden i My Own Private Idaho (1991) till att skildra en skolskjutning i Elephant (2004), har van Sant visat en träffsäkerhet i att komma ungdomar nära och visa upp deras våndor på ett trovärdigt sätt.

I Restless (2011) är döden ett ständigt närvarande tema när vi får följa ungdomarna Enoch (Henry Hopper) och Annabel (Mia Wasikowska). Enoch är föräldralös sedan de dött i en olycka, och han sysselsätter sig med att gå på okända människors begravningar samt prata och spela sänka skepp med sin vän Hiroshi (Ryo Kase), spöket efter en japansk kamikazepilot. Annabel är dödligt sjuk i cancer, och tycke uppstår mellan de båda ungdomarna som har en ovanlig relation till döden.

Döden är något som fascinerat, gäckat och skrämt människan sedan tidernas begynnelse. Att det skildrats på film i olika former tidigare kommer därför inte som någon överraskning. Det är inte heller förvånande att man ofta skildrat döden som något sorgligt, det är nog få som påverkats av döden och inte upplevt det som något tungt och ledsamt. Men ibland kommer det försök att skildra döden på ett annorlunda sätt, ett mycket bra exempel var HBO’s TV-serie Six Feet Under (2001-2005) som visade upp döden i olika former i varje avsnitt, och som lärde tittaren att på något sätt lära sig acceptera döden som ett naturligt skede i livet.

När Gus van Sant ger sig på och försöker tackla döden som ämne är det genom en kärlekshistoria mellan en smått morbid föräldralös kille och en dödligt cancersjuk tjej, vilket vid en första anblick kanske inte låter som det muntraste man kan titta på. Men faktum är att Restless inte är någon tung film. Den försöker istället, och lyckas med, att visa att döden kanske inte är det slutgiltiga för ett människoliv. Lyckligtvis görs detta utan att anspela på kristna eller andra religiösa förklaringar; här handlar det inte om någon gud eller himmel, vilket lätt hade kunnat bli krystat.

Mia Wasikowskas karaktär Annabel är möjligen den muntraste cancerpatient som skådats på film, då faktum är att hon i princip är den enda karaktären i filmen som lärt sig acceptera döden och inte skrämmas av den. Henry Hoppers karaktär Enoch vill istället inte konfrontera döden som något som drabbar oss alla, och försöker undvika detta så gott han bara kan. I den relation som uppstår mellan dessa två på många sätt förtjusande karaktärer lär de sig av varandra att möta döden utan rädsla. Som vanligt har van Sant fått tag på ett par utmärkta unga skådespelare, där Wasikowska lyser starkast och är så charmerande att man önskar att filmen handlade om något annat än att hon var dödligt sjuk.

Eftersom Restless handlar om det den gör finns det även mer sorgfyllda inslag, men dessa tar aldrig över den glädje och starka livsgnista som präglar övriga delar, utan finns mer där för att den är en naturlig del av hur människor hanterar och konfronterar döden. Det är den varmaste skildring av ett så vanligtvis tungt ämne som jag har sett på film och som lämnar en med en varm känsla när eftertexterna väl börjar rulla. Gus van Sant visar återigen att han är en ytterst skicklig regissör när det kommer till att skildra ungdomar, och att han gör detta lika bra nu som för tjugo år sedan. Restless är en charmig och välspelad film som lyckas med att förena glädje och sorg och i slutändan lämna tittaren med hoppfulla tankar, trots att döden ständigt är närvarande i den.

– – –

David Larsson