Nysläppt filmklassiker: Barbaren och geishan

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan torsdag, november 3rd, 2011

Barbaren och geishan
Historiskt drama, USA, 1958
Distributör: Soul Media
Regissör: John Huston
Skådespelare: John Wayne, Eiko Ando, Sam Jaffe m.fl.
Längd: 100 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray sedan 2011-10-05

— — —

I en berättelse där det konservativa öst möter den nya världen från väst, har John Huston lyckats skapa en av de mer rättvisa amerikanska bilderna av 1800-talets Japan.  Barbaren och geishan bygger på verkliga händelser, och det är just den otroliga realism man fått fram som gör att denna film står ut som något av ett guldkorn.

Townsend Harris (Wayne) skickas till en liten by i Japan i mitten av 1800-talet, i hopp om att bli landets första konsul. Vid denna tidpunkt hade Japan fortfarande stängda gränser, och besökare välkomnades med allt annat än öppna armar. Harris ankomst skakar om rejält i politiken i landet, och man har svårt att besluta sig om man ska skicka hem honom eller faktiskt låta honom stanna. Detta gör att han under en lång tid måste stanna i den lilla fiskarbyn han anlänt till, innan han kan få framföra sitt budskap till landets ledare.  De flesta av byborna har inte mycket till övers för de nyanlända, men det dröjer inte länge innan geishan Okichi (Ando) fattar tycke för Harris och hans främmande vanor. Tillsammans med Okichi och sin vän Henry (Jaffe) är Harris fast besluten om att föra fram sitt budskap om vänskap till landets shogun, men för att lyckas med detta till synes omöjliga uppdrag måste man först finna en samförståelse de två kulturerna emellan.

Barbaren och geishan visades för första gången 1958, och det är något överraskande att man så pass nära inpå andra världskriget ändå valt att porträttera Japan så pass rättvist och respektfullt som man gjort i denna film.  Det är en sanningsenlig bild av det isolerade konservativa ´Japan som målas upp, och ingen av de kulturkrockar som visas upp sker på något av ländernas bekostnad. Likaså behandlar man japans kultur och dess traditioner med hänsyn. Det som kanske mest talar för den höga nivån av ömsesidig respekt de två länderna emellan, är att man inte heller skyggat undan från att visa att även amerikaner kan ha fel, något som inte var allt för vanligt i filmer från denna era. Townsend Harris ser bland annat till att genom att direkt bryta mot ståthållaren Tamuras önskan, sprida kolera i nästan hela den lilla byn. Amerikas våldsamma natur och dess stridigheter lämnas inte heller orörda, vilket faktiskt känns riktigt uppfriskande att se i en film från 50-talet.

Att man valt att spela in filmen på plats i Japan, i kombination med de tidstypiska byggnader man byggt upp för filmens skull, gör att Barbaren och geishan ger en visuellt vackert inblick i 1800-talets Japan. Detta står i stark kontrast mot en annan film där John Wayne befinner sig i öst, Erövraren, där man istället valt att spela in hela filmen i Idaho. Det går helt enkelt inte att jämföra de två, då den tid och energi man lagt ned på att göra Barbaren och geishan till en så trovärdig och korrekt bild som möjligt av Japan gör att den är vida överlägsen. Att man sedan bjuder publiken på så många olika miljöer, som alla är väldigt detaljrika, gör det hela inte sämre.

John Wayne är som bekant först och främst en ikon inom westernfilmen, och därför kan det kanske för vissa kännas ovant att se honom porträttera andra karaktärerna än sluddrande cowboys. Hans porträttering av Townsend Harris är dock riktigt bra, och låter honom stundtals lägga ned riktig känsla bakom sina repliker. Wayne som skådespelare var alltid något träig, men jämfört med den tidigare nämnda Erövraren, så är hans prestation i denna film i en helt annan klass. Birollen Henry Heusken, spelad av Sam Jaffe är också välspelad, men karaktären i sig är inte allt för intressant. Hans funktion är aldrig mycket mer än att vara översättare, vilket gör att man stundtals kan glömma bort att han ens medverkar i filmen. Istället är det filmens japanska biroller som riktigt lyfter den, framförallt Eiko Ando i rollen som geishan Okichi. Det som först börjar som en rädsla för Harris växer sig genom filmens gång till kärlek som faktiskt är övertygade. Regissören John Huston har fått med många riktigt charmerande scener där man får se hur de bådas känslor för varandra sakta mognar, och det verkar faktiskt ha funnits en genuin kemi mellan skådespelarna.

Barbaren och geishan gör mycket rätt, men det finns några saker som kunde ha förbättrats. Man har valt att låta alla japanska skådespelare prata japanska, vilket är ett beslut som är värt att berömma. Det som dock är lite störande med detta val, är att man inte förser publiken med en översättning av den japanska dialogen. Dialog mellan Harris och Okichi, eller ståthållaren Tamura förklaras oftast med hjälp av en tolk, och man kan oftast förstå på ett ungefär vad ett samtal handlar om baserat på kontexten, men det är likväl något frustrerande att inte kunna ta del av många av de replikerna som levereras. En del scener involverar japanska dialoger mellan flera parter, och det är kanske framförallt i sådana scener som en enkel textad översättning kunde ha betytt mycket för upplevelsen som helhet. Filmen dras även med en del problem när det gäller belysning under scener som utspelar sig under natten, då det stundtals är väldigt uppenbart att det hela är belyst med en strålkastare, vilket förstör illusionen något. Detta är dock lätt att förlåta med tanke hur vacker filmen är i övrigt, speciellt i den restaurerade HD-utgåvan.

Barbaren och geishan är något av en direkt motsats till de filmer som John Wayne är mest känd för, men bjuder samtidigt på en av skådespelarens bästa prestationer. Istället för fartfylld action är detta en film där diplomati, politik och romantik alla är lika viktiga. Även om filmen har en något saktfärdig takt, så ger den en väldigt intressant inblick i relationer mellan såväl länder som individer i en väldigt intressant epok i historien.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent