Roman: Sunset Park

Inlagd av Peter Ekström Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 19th, 2011

Sunset Park

Paul Auster

Albert Bonniers förlag. 314 sidor

Har utkommit

—-

Jag kommer på mig med att ställa den omöjliga och dumma frågan ”Vad handlar boken egentligen om?”, när jag läser Paul Austers nya roman Sunset Park. Paul Auster är antagligen ett av de främsta exemplen på författare som skriver böcker utan något särskilt ärende. Det förvirrande är att han gör det så bra, så förtätat och så strukturerat att det nästan oundvikligen känns som om där finns något under ytan, ett angeläget ärende, ett viktigt budskap.

Och visst skriver han om ett USA i politiskt sönderfall, finanskris och författarnas hotade yttrandefrihet. Men med ungefär samma (eller mindre) glöd som när han skriver om baseball eller film.

Ett möjligt tema i boken (vilket också titeln antyder) är den söndervittrande amerikanska drömmen. Tydligast blir detta när filmen Våra bästa år diskuteras. Det sker på flera ställen i boken. En av huvudpersonerna håller på att skriva en avhandling om denna film. Den är ett exempel på efterkrigstidens försök till rekonstruktion av den amerikanska drömmen. Trots synliga och osynliga skador efter Andra Världskriget så ska det nog gå ändå… Dess handling blir en, delvis outtalad, parallellhandling i romanen. Och alldeles följdriktigt förstörs kanske avhandlingen i bokens slutscen.

Jag blev misstänksam när Våra bästa år kom på tal med den ena detaljerade beskrivningen efter den andra. Eftersom jag inte har sett filmen tänkte jag att det kunde vara fråga om ett stycke austersk illusionism. Men nej, filmen existerar faktiskt.

Paul Auster skriver på ett indirekt sätt. Sunset Park innehåller nästan inga rena dialoger. Det mesta är som ett slags referat. Men det blir inte enahanda. Språket drar mot poesi ibland, någon gång inre monolog, lite dagboksanteckningar och på ett ställe teatermanus. Ändå alltså med en gemensam distanserad ton. När det går bra för bokens karaktärer verkar Paul Auster lika milt överraskad som man själv. Och när det till slut går dåligt, vilket ju alla visste, hjälps vi liksom åt för att lindra skadeverkningarna.

Sunset Park kanske handlar om New York. Eller om fyra personer som ockuperar ett hus och några av deras anhöriga (så är romanens formella upplägg). Men den kan också handla om litteratur, om film eller om baseball.

Det må vara att Sunset Park inte har något särskilt ärende. Men Paul Auster skriver ändå på riktigt. Inga larviga produktplaceringar. Ingen flirt med spel- och filmindustrin. En del sex, javisst, men ändå inte på det där hollywoodskt förutsägbara sättet. Jan Guillou har sagt att sexscenerna är det svåraste att skriva, det finns ett motstånd där, Paul Auster verkar inte kunna låta bli.

Sunset Park är inte epokgörande som New York-trilogin och inte mystisk som Illusionernas bok. Men mästerligt skriven är den. Och ett nöje att läsa den var det.

—

Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion