Lyrik: Okunskapens arkeologi
Lyrik, Recension fredag, oktober 14th, 2011Okunskapens arkeologi
Naima Chahboun
Norstedts. 78 sidor. Har utkommit
Naima Chahboun inleder sin debutdiktsamling Okunskapens arkeologi med en mångskiktad och oroande skapelseberättelse, där Big Bang associeras både med atombombssprängning och Guds skaparord. Att skapa kan innebära att avskilja, precis som när ljuset skiljs från mörkret i Gamla testamentets berättelse. I fissionsbomber klyvs atomkärnor i en märklig skapelseakt som samtidigt leder till ödeläggelse. Klyvnaden som figur görs sen poetiskt verksam i samlingen genom flera exempel på binära oppositioner. På ett mänskligt plan kan det sluta i ett utpräglat ”vi och dom-tänkande”. Chahboun talar om ”polariseringens logik”.
I samlingens centrum finns fragment av den välkända historien om makarna Ethel och Julius Rosenberg som 1951 dömdes till döden för att ha lämnat ut hemliga papper till Sovjetunionen angående amerikansk kärnvapenforskning. Två år senare avrättades de. Kalla krigets epok ger nästan övertydliga exempel på inställningen att det gäller ”vi” eller ”dom andra”. Rädslan inför den möjliga utplåningen knöts samman med en paranoia som var både privat och offentlig. Korta glimtar av helt andra men likartade polariseringar ges i dikterna; attackerna den 11 september 2001 i New York är ett slående exempel. Samlingen uttrycker en sorg över tidens destruktiva logik och svårigheterna att välja det goda.
Naima Chahboun skriver associativt och mångordigt, med tydliga inslag av det nu inom lyriken så frekvent använda koncepttänkandet. Avdelningarnas numrering börjar med noll och går till fem, för att sen räkna neråt igen till noll. Den avdelning som fått nummer fem utgörs av ett stiliserat samtal mellan makarna Rosenberg och Ethels bror David och hans hustru. David vittnade mot sin syster i rättegången. I stället för ett vanligt samtal bjuds i stället på en gemensam berättelse lösgjord från de konkreta historiska händelserna, och den tar i stället upp myterna om Prometheus och Pandora. Den stulna elden från gudarna och plågorna i Pandoras ask utgör bärande element, och de fyra får gemensamt i sin slutreplik konstatera att ”detta är historien”. 
Chahboum använder också stundtals en betydelsebärande typografi och påminner därmed om både tidiga internationella modernister och svenska sextiotalskonkretister, men det blir aldrig någon huvudsak för henne. Ett återkommande inslag är också de listor som ska ”föras till protokollet”. Dessa är alfabetiskt ordnade och ska leda tankarna till rättegångsprotokoll, samtidigt som de i sin associativa frihet hela tiden överskrider den ramen.
Okunskapens arkeologi är en bok med höga ambitioner, och den gör stora svep och häftiga sammanställningar. Övergångarna mellan det humoristiska och det allvarliga är många gånger halsbrytande, men det stannar ofta vid det djupt oroande. Ironin är förstås ett viktigt stilmedel för detta. Faran som ligger och lurar på en mycket språkbegåvad och kreativ poet som Chahboum är väl att glädjen över de egna goda formuleringarna eller de ljudmässiga associationerna kan ta över och leda till att den språkgenererande kraften får härja alltför fritt. Att hon uppträtt som scenpoet kan kanske förklara en del av hennes yviga stil. Som helhet är det hur som helst en intressant samling, där det eventuella läsmotståndet inte bör hindra den poesiintresserade.
__________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent
Foto: Sara Moritz
