Roman: Vips så blev det liv
Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 21st, 2010
Bob Hansson. Foto: Niclas Brunzell
Vips så blev det liv
Bob Hansson
Ordfront. 342 s. Har utkommit.
———
Mitt första minne av Bob Hansson är ifrån Lisebergshallen i Göteborg då han agerade förband åt Thåström 1999. Det var svincoolt att se honom på scenen som en rockstjärna läsandes dikter till musik. Jag visste inte vem han var då, inte så många andra heller med tanke på reaktionerna. Men jag fastnade för hans livsbejakande diktrader ur det som skulle bli ”Lugna Puckarnas Mosebok” och dikten ”Med armarna rakt upp i luften.”
Andas och gör saker som du aldrig brukar göra och känn dig fri och lycklig. Typ. Eller som han skriver: ”Att andas och vända upp sitt anus mot solen och säga, ’kör!'”
Jag bläddrar då och då uppskattande i hans poesisamlingar men Bob Hanssons romandebut Gunnar kom jag aldrig in i. Jag försökte tre gånger men tillslut gav jag upp. Historien var seg och språket platt och det lyckades aldrig fånga in mig. Det var i mina ögon en rak motsats till det vilda och fria språk som hans dikter innehöll. Det språk jag gillar.
När jag nu fick Bob Hanssons andra roman Vips så blev det liv i min hand var det inte med någon överdriven entusiasm som jag tog mig an den. Med lågt ställda förväntningar och med en liten suck sprang jag ändå in i berättelsen. Det första som möter mig är ett tack till gurun BabaBaba, det andra ett citat från Krishnamurti och det tredje en hyllning till blågrönalgen som den store hjälten och skaparen av allt liv. Dubbelsuck.
Klarade vi inte av det där under 90-talets new age-boom?
Å så avslutar Hansson det första kapitlet med en rejäl gardering:
Vill du läsa en stram och disciplinerad bok finns det å andra sidan gott om andra att välja bland. Jag ber om läsarens tålamod och förmåga att hålla två hål i huvudet öppna samtidigt. Om inte huvudet räcker till, vilket är sannolikt, ber jag er använda era hjärtan, era skrev och era ryggrader.
Wow. Hoppas jag är en värdig läsare, tänkte jag.
Vips så blev det liv är inte bara en berättelse, det är flera berättelser och sidoberättelser i berättelserna. De hoppar fram och tillbaka till olika platser i olika tider å så viloplatsen Hos fåren, Solberga 2010, där rädslan för världens miljö vaggas oroligt tillsammans med det lilla barnet som ligger bredvid i rummet inne i det röda torpet utanför Ålem.
Bob har rätt, man behöver använda hela kroppen för att hänga med i alla turer och svängningar, man behöver kunna hålla kvar tankar för att hänga med i framförallt de kortare historierna som studsar mellan olika platser och scener under större delen av 1900-talet. Jag vet inte om jag förstår allt, vet inte om jag fångar det Bob Hansson vill förmedla men jag vet att jag har svårt för de passager som andas miljöförstöringspredikningar baserat på domedagsböcker han läst.
Ja, vi bör vara oroliga för vad som händer med vår jord men ingenting är så svart eller vitt som debatten alltid visar upp.
När detta är sagt är det bara för mig att lyfta på den berömda hatten och skrika eureka. Vips så blev det liv är något helt annat än romanen Gunnar. Här finns Bob Hanssons lekfulla och totalt fria språk igen. Det pendlar mellan poetiskt skruvade utläggningar och mycket spännande fradgafrustande hundrameterslopp med totalfokus mot mållinjen.
Resan till Indien för att finna sig själv känns på förhand lite väl västerländskt klichéaktigt men är den bärande och den bästa delen i boken som naturligtvis skulle ha klarat sig helt på egen hand i en egen roman men så ville inte Hansson ha det. Tydligen.
Händelserna i denna del av boken är spännande, roliga, dråpliga, känslosamma och ibland enbart väldigt galna. Som när Bob sitter i fängelse i Indien och lär en fängelseboss att köra helikoptern med sitt könsorgan. Jag älskar att läsa denna del, älskar att ta del av mänskligt tillkortakommande. All svartsjuka, svek och gråt. Kärlekstrubbel och ett grubblande över vem man är och vad man vill med sitt liv. Jag tror vi alla hamnar där förr eller senare. När detta kapslas in i rena reseskildringar med korta och intressanta möten med människor som exploderar i kulturkrockar i en del av världen som vi lär få se mer utav i framtiden så står jag på händer och läser i ren glädje. Bob har en sådan ordrikedom och ett så stort förråd av sköna ordvridningar att jag blir avundsjuk. Det är fantasifullt, fartfyllt, omvälvande och roligt nyfiket.
Men okej. Ibland lyser Bob Hanssons politiska kostym igenom lite väl mycket. Jag delar inte en hel del av hans slutsatser. Dessutom blir jag rätt trött på det som till sist blir någon sorts handbok i orientaliskt självförverkligande via gurun BabaBaba uppe på en bergstopp med Ganges rinnande nedanför. Å andra sidan är väl inte det hela världen.
För Indienresan handlade enligt Bob om att undkomma sin duktighet. Beroendet av att behöva känna sig duktig. Det var det som var resans mål. I övrigt är jag inte helt säker på vad Bob Hansson vill säga med sin roman. Men jag tror att den är en hyllning till livet. Å det är väl gott nog.
—
Pelle Blohm är kulturskribent och fotbollskrönikör med egen blogg.
