Roman: Karl Ove Knausgårds Min kamp

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 20th, 2010

Min kamp
Karl Ove Knausgård
Översättare: Rebecca Alsberg
Norstedts. 442 s. Har utkommit.

———

Karl Ove Knausgårds Min kamp är en roman som om något tillhör confession-genren, en bekännelse från författaren eller romanjaget. I denna bok är romanjaget och författaren Knausgård samma person. I bokens första scen teoretiserar Knausgård kring döden och dödens plats i det moderna västerländska samhället. Hur döden har blivit något overkligt, trots att den ju givetvis är högst verklig, något fult och något som måste gömmas bort. Han beskriver detta som en kollektiv bortträngningsmekanism som i förlängningen gjort att vi inte längre kan acceptera döden. Denna scen sätter prägeln för boken där tematiken rör sig kring döden och faderns bortgång, en far som alltid varit onåbar för Karl Ove. Boken blir ett försök att i efterhand försöka förstå och tränga sig igenom det oförståeliga som alltid präglat hans relation till fadern. Minnet blir således det andra huvudtemat och detta yttrar sig inte minst i bokens form där Knausgård blandar nutid med dåtid då han i nutid sitter och minns tillbaka händelser från barndomen och uppväxten.

”När jag sitter här och skriver detta har det gått trettio år.” ”Idag är det den 27 februari 2008.” Knausgård skriver alltså om sitt nuvarande liv, det liv som han lever när han skriver boken och och återknyter detta till minnesbilder av dåtiden. Det intressanta är när Knausgård hävdar att den enda tiden som finns är nutiden. Minnena sviker en lätt. Kan vi då tro på honom? Vad är sanning och vad är dikt i romanen?

Stilen är extremt konsekvent och detaljrik och häri ligger en av bokens stora kvalitéer. Han beskriver inte bara människorna hans minns utan också rummen, möblerna i rummen och skiftningarna i naturen runtomkring rummen och husen. Det är aldrig frågan om något svepande berättande över ungdomen utan istället är det i ett fåtal scener vi får följa det unga jaget. Till exempel i en lång scen som behandlar ett nyårsfirande då han och kompisen gör sig stor möda för att lyckas smuggla med sig öl till en fest dom inte vet hur dom ska lyckas ta sig till. En annan scen handlar om den första kärleken och våndan och spänningen kring den sexuella debuten. Hela tiden ligger det köldbitna norska landskapet som en vacker men också hotande bakgrund till ungdomens problem och lycka. En motsvarighet till detta berättande finner man inom filmens värld hos Alain Resnais I fjol i Marienbad där huvudkaraktärerna minns tillbaka händelser från vistelsen på ett hotell och återupplever dessa flera gånger men med olika resultat. Man kan alltså inte lita på sitt minne. En teknik Knausgård också använder sig av då han  återkommer till redan berättade scener och upprepar detaljer från dem som han då får korrigera.

Knausgård gör också oroande kopplingar mellan sig själv och den fader han så länge hatat men aldrig riktigt känt. Han skriver om hur han tappar kontrollen och får blackouts när han super och därför har slutat att dricka. Det är också alkoholen som ändar hans faders liv då han efter flera år av hårt supande slutligen dör hemma hos sin mor, Karl-oves farmor således. Han analyserar också sitt eget familjeliv, relationen till frun och barnen och hur detta kan länkas till hans gamla familj. Det finns därför en uppenbar rädsla från författarens sida. Både en uttalad och i undermeningarna. Är han egentligen lik sin far? Kan han ha blivit honom?

I bokens sista scen nås Karl Ove och brodern Yngve av dödsbeskedet och åker då och besöker farmodern som sitter ensam i huset, rökande vid köksbordet. Åren av supande har bokstavligt talat förstört huset och högarna av spritflaskor, ruttnande kläder, avföring, kiss och blod har solkat ner samtliga rum i huset, endast vindsvåningen är förskonad från faderns utvidgade självmord. Bröderna bestämmer sig därför för att genomföra en städning av huset där allt som tillhört fadern slängs, skrubbas bort och förstörs så att farmoderns hus ska kunna bli det vackra gamla hus det en gång var. Denna scen är på samma gång som den är brutal oerhört vacker och jag var nära till gråt flera gånger. Att så konsekvent kunna redogöra för en uppenbar traumatisk upplevelse måste ses som en oerhörd författarbragd.

Städningen av huset blir en symbolisk handling. En handling där allt som fadern gjorde och stod för kastas bort, förintas. För att bli av med bilden av fadern som en egoistisk, onåbar alkoholist måste dom sudda bort allt det som han förstört. Sudda bort minnena från jordens yta. Minnen i form av spritflaskor, cigarettpaket, avföring och blod.

Men boken är inte något enkelspårigt fadermord. I slutänden handlar det om om att försöka förstå, om att försonas med bilden av fadern, en bild som inte är enkel utan mycket komplex. Om att förstå sin egen plats och sina egna handlingar i relationen till fadern. Om att gå vidare. Att nutiden är den enda tid som existerar.

—

Erik Göthlin är film- och litteraturvetare, och bloggar här.

Författarfoto: Christina Ottosson