DVD: Paris Blues
Film, Recension, Videohyllan fredag, september 16th, 2011Paris Blues
Drama, USA, 1961
Distributör: Njutafilms
Regi: Martin Ritt
Skådespelare: Paul Newman, Sidney Poitier, Joanne Woodward, Diahann Carroll, Louis Armstrong
Längd: 98 minuter
Ute på svensk DVD
– – – – –
Jag har egentligen ingen särskild stor kunskap om jazz. Men det händer att jag slår på skivor som Miles Davis Kind Of Blue och John Coltranes Blue Train på skivspelaren här hemma. Klassikerna helt enkelt. Pianisten Duke Ellington är också ett bekant namn, och det är också han som skrivit musiken till Martin Ritts Paris Blues. Filmen kretsar kring Ram (Paul Newman) och Eddie (Sidney Poitier), två amerikaner som har gått i en slags självvald exil i Frankrike sedan många år. De är jazzmusiker och spelar varje kväll på sin nattklubb i Paris inför en entusiastisk publik. Ram har sökt sig dit för att bli en stor kompositör (titeln syftar på ett stycke Ram skriver på) medan Eddie har flytt den utbredda rasismen i Amerika. En dag träffar Ram två amerikanska kvinnor (Joanne Woodward & Diahann Carroll) som är i Paris för en kortare semester. Han bjuder över dem till klubben och snart uppstår en ljuv kärleksaffär. Efter några lyckliga dagar i Paris gör sig vardagen påmind och kvinnorna ska åka hem. De vill båda ha med sig sina käresta till staterna. För Ram som är en fri konstnärssjäl betyder musiken allt. Och den vill han inte ge upp för något, om ens kärleken. Eddie å andra sidan vill inte tillbaka till USA igen. I Frankrike blir han sedd som en människa och inte som en ”neger”. Det blir en kamp mellan den individuella friheten och den (tvångsfyllda) kärleken.
Paris är den ultimata staden både för jazz och romantik. Det är därför inte särskilt konstigt att filmens handling är förlagd till den mytomspunna staden. De pittoreska husen och vackra kanalerna utgör en perfekt fond för en kärlekshistoria. Filmen nyttjar stadens visuella kvaliteter till max då många scener utgörs av långa åkningar där vi följer paren vandrades längs kajer och i parker, samtidigt som de lovar varandra evig kärlek. Den blir en slags amerikansk take, om man bortser från faktumet att filmen faktiskt utspelar sig i Paris, på den franska nya vågen. Det är samma lösa berättande som vi finner i Godards filmer från samma period. Det handlar om ett flyhänt verk där karaktärerna strövar runt i kärleks stad utan några utstakade mål. Intrigen, som är rätt tunn, står aldrig i centrum. Istället koncentrerar sig filmen på att visa långa passager av stadsbilder till jazztoner. Och även om filmen ibland riskerar att bli något av en vykortsfilm, så ramlar den aldrig över helt. Det är fortfarande mycket känsla och glädje i bilderna.
Louis Armstrong medverkar i filmen som karaktären Wild Man Moore. Han är på turné i Frankrike och äntrar storslaget grabbarnas nattklubb, där vi får ta del av en vild jazzbattle mellan Ram och Moore. Det är fint regisserat och skapat med en grym inlevelse. Armstrong tar över hela rummet med sin blotta uppenbarelse och går loss med trumpeten som om det inte fanns någon morgondag. Tveklöst filmens starkaste scen.
Paris Blues är inget mästerverk, men en högst njutbar film. Filmen känns stundtals lite för grund. I slutändan handlar det mest om snygga bilder och fantastisk musik. Dramat som borde vara det väsentliga blir aldrig verkligt intressant, även om filmen lyfter viktiga frågor såsom USAs behandling av den svarta befolkningen. Det som däremot gör filmen stark är att den inte lider av de så vanligt förekommande schablonerna och klyschorna inom dåtidens amerikanska film. Ställningstaganden som vikten av kärnfamiljeförhållanden och Amerika som frihetens land ställer sig filmen i opposition mot. Den verkligt fria människan är här personifierad av jazzmusikern. Jazzen blir en symbol för verklig frihet, ett vapen mot rasförtryck och sociala normer.
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent