DVD: Hamburger Hill
Film, Recension, Videohyllan onsdag, september 14th, 2011Hamburger Hill
Krig, USA, 1987
Distributör: Studio S
Regi: John Irvin
Skådespelare: Dylan McDermott, Steven Weber m.fl.
Nyrelease på svensk dvd från augusti 2011
— — —
Den har jämförts med Oliver Stones Vietnamtrilogi in absurdum, i synnerhet, om inte enkom, med Plutonen från 1986. Till trots har den hamnat i en orättvis skugga. Med sina oglamourösa, kritiska och inte minst problematiserande krigsscener så är det ingenting annat än ett stort frågetecken. Hamburger Hill är nämligen en av de absolut bästa krigsskildringarna ur den outsinliga filmkatalog som utgör Vietnamkonflikten.
”Hamburger Hill” är för den som inte vet en ganska makaber metafor för Hill 937 – en höjd som den nordvietnamesiska folkarmén hade befäst i maj 1969. Därtill den höjd som amerikanska infanterigrupper attackerade konstant under tio ödesdigra dagar. Soldaterna tycktes dö i ett oändligt antal och därtill så vansinnigt snabbt att processen liknades vid snabbmatsproduktion. Därav ”Hamburger Hill”.
Jag får väl dessvärre sälla mig till krikerkåren gällande detta – det är omöjligt att inte dra paralleller mellan Hamburger Hill och Plutonen. De är nästan identiska i sitt upplägg. John Irvins version har allt som Oliver Stones version har och tvärtom, även om den sistnämnde skildrar interna gruppkonflikter inom den amerikanska armén desto mer. Men annars är filmerna i det närmaste syskon. Som åskådare kastas man in i ett brinnande inferno med mentalt söndertrasade soldater i en fullkomligt urspårad krigssituation. Tillvaron är stundtals så miserabel att det moraliska förfallet i ren självbevarelsedrift tacklas med en simpel axelryckning.
Den största likheten mellan Hamburger Hill och Plutonen är att soldaten står i centrum – ordentligt förvirrad och disorienterad. Denne förstår inte varför man befinner sig där man befinner sig. Varför man vid hemkomsten till USA bokstavligt talat får bajs kastat på sig från den demokrati som man just trott sig ha försvarat. Det finns en vansinngt bra scen med Steven Weber, som spelar Sergeant Dennis Worcester, där han med en nästan monologliknande replik beskriver känslan av att vara hatad av både fienden i Vietnam och sitt eget folk i USA. Den totala förvirringen får ett ansikte i både ord och uttryck i och med Sergeant Worcesters miserabla utläggning.
Det är oklart varför Hamburger Hill hamnat så vansinnigt mycket i skuggan av sin betydligt mer uppmärksammade storebror. I bemärkelse av biografisk tyngd så finns det egentligen inga direkta skillnader. Oliver Stone var som bekant själv en stridande soldat i Vietnamkriget vilket lyfter Plutonen avsevärt i trovärdighet. Samtidigt arbetade John Irvin som dokumentärfilmare för BBC under Vietnamkriget (faktiskt i krigszonen kring Hill 937) och manusförfattaren James Carabatsos var likt Stone även han soldat. Möjligtvis, läs förmodligen, handlar det helt enkelt om att Plutonen marknadsfördes hårdare vilket i sin tur borde ha lett till starkare medial uppmärksamhet. Därtill hann Plutonen drygt ett år före Hamburger Hill, som hade premiär först 1987.
Jämfört med mindre bra Vietnamskildringar som exempelvis Randall Wallaces We Were Soldiers från 2002, så lyckas både Stone och Irvin leverera en inblick i hur ohanterlig och förvirrad hela Vietnamkonflikten var. För det var onekligen komplicerat. Vietnamkriget var egentligen ett långt utdraget misstag, där mycket står att skylla på USA:s storebrorskomplex och dåtidens rädsla för kommunismen. Hill 937 och ”Hamburger Hill” blir nästan en symbolisk liknelse av hela Vietnamkriget. Ur militärstrategisk synpunkt var Hill 937 av ringa värde, oviktig rent av, varpå alla soldater verkligen dog i onödan. Det lyckas Irvin, i ögonen på alla trasiga soldater, galant med att förmedla. Dylan McDermott, kanske mest känd som Bobby Donnell i den amerikanska tv-serien Advokaterna, gör en utav sina bästa roller någonsin. När hans Sergeant Frantz kracshar psykologiskt efter att hans vänner stupar en efter en, så skär det på riktigt i hjärtat. Känslan av att ett ”varför” inte existerar blir aldrig mer påtagligt än så. Sergeant Frantz förkrossade blick inhyser ingenting annat än insikten av just det. Det och total hopplöshet. En fantastiskt bra film!
— — —
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande journalist