Bok: Dagen då terrorn förändrade världen
Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur tisdag, september 6th, 2011Dagen då terrorn förändrade världen
Wolfgang Hansson
Forum 291 s.
Sista kapitlet i utrikeskorrespondenten Wolfgang Hanssons bok om 9/11, Dagen då terrorn förändrade världen, heter ”Supermakt på dekis”. Kanske kommer kriget mot terrorn i framtiden att kopplas samman med det amerikanska imperiets fall.
Kriget i Irak och Afghanistan, i kombination med finanskrisen, har lett till ett gigantiskt budgetunderskott, och nya stormakter är på väg in på scenen.
Den erfarne utrikeskorrespondenten Wolfgang Hansson redogör i sin utmärkta (men illa korrekturlästa) reportagebok för hur Bushadministrationen redan då den tillträdde år 2000 hade som mål att hitta en förevändning att angripa Irak och störta Saddam Hussein. Även om det inte fanns någon koppling mellan diktatorn och al-Qaida, och inte heller några irakiska massförstörelsevapen, blev 9/11 en sådan förevändning.
Hansson refererar till den förre finansministern Paul O´Neill som i en bok berättat att Saddam Hussein var högsta prioritet för Bush från dag ett i Vita Huset. Han bad omgående sin finansminister att hitta ett sätt att komma åt Saddam. Bush lär också återkommande ha frågat om det fanns några nya underrättelseuppgifter om den irakiske diktatorn.
Den här bilden förstärks, enligt Hansson, av uppgifter från Mickey Herskowitz biografi om Bush. Författaren är vän med familjen Bush och fick 1999 uppdraget att följa George W:s väg till makten. Herskowitz fick intrycket att den blivande presidenten var i det närmaste besatt av tanken på att få bort Saddam. Han tyckte att pappan inte tagit chansen att få bort honom under Kuwaitkriget. Bush upplevde, enligt Herskowitz, att han hade misslyckats med allt vad han företagit sig tidigare i livet och att han genom att angripa Irak såg en chans att träda ut ur sin pappas skugga.
Det fanns också en strategisk tanke bakom att sätta igång ett krig, då klanen runt Bush räknade med att det skulle öka presidentens popularitet. Det som från början ser ut som en snabb seger, med den klassiska tv-bilden av en fallande Saddamstaty på torget i Irak i april 2003, ska snart utveckla sig till en mardröm fullt jämförbar med Vietnamkriget. (I efterhand har det för övrigt visat sig att den klassiska statyfällningen, som jag själv minns att jag bevittnade på en pizzeria i Köping i sällskap med tre glada irakiska pizzabagare, var regisserad av den amerikanska militären. Symbolbilden med den fallande statyn behövdes för att visa världen att diktatorn var störtad.)
Åren efter invasionen präglades av ett inbördeskrigsliknande tillstånd där jihadister från hela arabvärlden anslöt i kampen mot ockupationsmakten. Över 4400 soldater hade stupat när USA officiellt avslutade krigsinsatsen den sista augusti 2010.
På samma sätt har kriget i Afghanistan utvecklats till en mardröm för USA. Fram till 2010 hade 1446 amerikanska soldater dött och 35 000 skadats. Efter snart tio års krig är det tydligt att USA inte kommer att kunna besegra talibanerna militärt. Nu handlar det mesta om att hitta ett sätt att göra en snygg sorti, skriver Hansson.
Nyckeln till framgång, framhåller författaren, handlar istället om att sätta stopp för Pakistans dubbla roller. Samtidigt som den pakistanska militären stöder USA:s krig mot talibanerna i Afghanistan kan många talibanledare leva mer eller mindre öppet i Pakistan. Terrorismen tycks växa och frodas i Pakistan. ”Den brittiska regeringen uppskattar att omkring 70 procent av terrordåden som landets polismyndigheter avslöjat de senaste tio åren har spår som leder tillbaka till Pakistan”, skriver Wolfgang Hansson.
Enligt den amerikanske forskaren Ashley J Tellis finns fem olika terroristgrupper i Pakistan: al-Qaida och dess avknoppningar, afghanska talibaner, pakistanska talibaner, antiindiska grupper samt sekteristiska sunni – och shiamuslimska grupper.
Wolfgang Hansson nämner tre faktorer som bidragit till radikaliseringen av islam som ledde fram till terrorattentatet den 11 september för tio år sedan. För det första Sovjetunionens invasion av Afghanistan. Kriget gjorde att muslimer från hela världen kunde samlas i ett heligt krig, Jihad.
För det andra palestiniernas utsatta situation i Mellanöstern. Förtrycket mot palestinierna är för många ett bevis på arabländernas oförmåga att bjuda motstånd mot Israel, skriver Hansson.
För det tredje Gulfkriget, där USA, efter kalla krigets slut, definierade sig själva som den enda supermakten i världen.
Situationen har ytterligare förvärrats efter terrorattentatet mot tvillingtornen den 11 september för tio år sedan. Förutom krigen i Afghanistan och Irak kan nämnas den inhumana behandlingen av misstänkta terrorister.
”Förmodligen finns det ingen enskild faktor vid sidan av Irakkriget som betytt mer för att öka muslimers hat mot USA än Guantanamo. Hur många nya terrorister har Guantanamo hjälpt till att rekrytera? Hur många blev terrorister efter att ha fått utstå amerikanernas grymma och förnedrande behandling?”, skriver Hansson.
Medierna kommer troligen att översköljas av diskussioner och vittnesskildringar av terrorattentatet mot USA den närmaste veckan i samband med tioårsjubileet av 9/11. Efter det kalla kriget, som präglats av motsättningen mellan kommunism och kapitalism, blev konfrontationen mellan islam och så kallade västliga värderingar någon slags övergripande problemformulering och motsatspar som kulminerade efter 9/11.
Men det förefaller som om mer och mer av debatten generellt refererar till en stor berättelse om det amerikanska imperiets kris och nedgång. Kriget i Irak och Afghanistan, i kombination med finanskrisen, har lämnat USA med ett gigantiskt budgetunderskott, och nya stormakter i Asien är på väg in på scenen. Samtidigt lamslås Europa av Eurokrisen.
Kanske kommer framtiden visa att det endast var ett kort historiskt ögonblick, efter Sovjetunionens kollaps, som USA, uppbackat av Europa, kunde vara ensam herre på täppan. Och i framtiden kanske det europeiska och amerikanska världsherraväldet kommer att betraktas som en några hundra år lång parentes.
När jag tänker på den 11 september 2001 ser jag mig själv stå på en balkong på Norrmalms studentboende i Sundsvall. Antagligen har jag precis varit i det angränsande tv-rummet och sett bilderna av det historiska terrordådet. Jag minns hur misstänksamheten omedelbart spred sig över hela västvärlden, och även i Sundsvall, mot muslimer och invandrare. Hur det på nolltid uppstod en spricka, mellan vi och dom, som inte minst fick sitt bränsle genom den amerikanske presidentens aggressiva retorik. Jag hade precis börjat på journalisthögskolan och var aktiv i Attac Sundsvall. Vi protesterade mot USA:s krig i Afghanistan, ordnade fackeltåg för fred och en fredsfest med lokala band där vi samlade in pengar till Svenska Afghanistankommittén. Engagemanget bland gräsrötterna fortsatte trots det allt hårdare samhällsklimatet, men i efterhand kan jag se att 9/11, och i Sverige även händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg, hade förödande konsekvenser för de framväxande sociala rörelser som hade som gemensam nämnare att de krävde en rättvis globalisering. Även om miljontals människor i februari 2003 slöt upp i en världomspännande protest mot Irakkriget, betraktar jag ändå 00-talet som helhet som ett förlorat decennium ur politisk synvinkel, möjligen med undantag av debatten och opinionsbildningen kring klimatfrågan under andra halvan av decenniet.
Kriget mot terrorismen skapade rädda människor och reducerade politiken till någon slags förvaltning eller försvar av demokratin eller det så kallade öppna samhället. Samtidigt bör man i ärlighetens namn också säga att socialdemokratin i någon mening redan lämnat walk over, i slutet av 90-talet hade partiet makten i större delen av Europa, men kunde inte presentera något intressant politiskt alternativ.
I det postpolitiska vakuum som allt mer brett ut sig har högerextremismen vuxit fram, och det är i den kontexten som Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo och Utöya bör tolkas. Men trots att Breivik är högerextremist och sköt ihjäl socialdemokrater är mitt intryck att den dominerande tolkningen av terrordådet har varit att det rör sig om en så kallad ensam galning. Det var som att dådet inte riktigt passade in i vårt fyrkantiga tankeklimat där terror likställs med al-Qaida och andra muslimska sammansvärjningar mot väst. Tidigt pekade så kallade terroristexperter ut olika muslimska grupper som ansvariga och medierna var snabba att haka på. Medier i Mellanöstern gjorde emellertid en annan tolkning av händelsen. Så här skrev vänsterpartisten och dramatikern America Vera-Zavala på Facebook dagen efter attentatet:
”Aljazeera sitter i Qatar och gör de bästa politiska analyserna av vad som händer i Norge och sätter det i en politisk kontext av växande rasistiska partier i Norden. Inte ensam-galning- sagan som statsminister Reinfeldt kör.”
Magnus Gustafson är frilansskribent
