Bio Roxy: Apflickorna

Inlagd av David Larsson Film, Recension lördag, september 3rd, 2011

Apflickorna

Drama, Sverige, 2011

Regi: Lisa Aschan

Manus: Lisa Aschan och Josefine Adolfsson

Medverkande: Mathilda Paradeiser, Linda Molin, Isabella Lindquist mfl.

Distributör:

Längd: 84 minuter

Svensk biopremiär 2 september 2011

— — —

Apflickorna handlar om den unga Emma (Mathilda Paradeiser), som börjar med ridsporten voltige. I en miljö där koncentration och stenhård träning är a och o för att lyckas, träffar hon den äldre Cassandra (Linda Molin), som tar Emma under sina vingar. Tillsammans utforskar de betydligt mer än bara ridsport och bildar en intim men underlig vänskap där de återkommande testar varandras gränser. I fokus är också Emmas lillasyster Sara (Isabella Lindquist), som med sina sex år inte har mycket att orda om, och det hela blir inte lättare av att hon är kär i sin betydligt äldre kusin heller.

Det är lätt att klanka ner på svensk film och bara titta på all polisfilm som görs. Förvisso är produktionen av sådana filmer väl stor i vårt avlånga land, men det verkar som att många ofta glömmer bort att bakom alla Beck och Wallander finns det talangfulla filmskapare som kanske vill berätta något mer än hur ännu en mordhistoria får sin lösning. Långfilmsdebutanten Lisa Aschan är en av dessa talanger. Med Apflickorna visar hon att det visst finns hopp om svensk film, oavsett vad alla cyniker vill tycka och tro.

Trots att filmens huvudpersoner är tonåringar, och i karaktären Saras fall betydligt yngre, vore det inte rätt att kalla Apflickorna för en ungdomsfilm. Även om de med sin ålder och sitt utseende framstår som unga, gömmer det sig betydligt äldre själar bakom dessa fasader. De psykologiska lekar som Emma och Cassandra utsätter varandra för känns kanske inte som något en traditionell tonårsflicka i Sverige gör. Och lekarna når ibland obekvämt obehagliga höjder vid flera svårhanteriga situationer. Sex är ett återkommande tema i filmen, vilket Aschan lyckligtvis presenterar på ett smakfullt sätt där hon aldrig frossar i allt för detaljerade scener. Filmen präglas istället hela tiden av en väldigt subtil ton, där vi inte alltid får allt berättat för oss rakt ut, vilket lämnar en del utrymme för åskådaren själv tillföra in sin tolkning och sina värderingar.

Det är även här jag tycker att skon klämmer åt. Ibland blir filmen lite väl subtil och det känns som att Aschan håller tillbaka en berättelse som skulle kunnat bli än mer intressant. Vissa scener ges inte allt det utrymme som de kanske behövt, och vi lämnas istället med ett gap där vi själva får ana oss till vad som skulle kunna hänt. Jag uppskattar till viss del Aschans försök att göra en film som inte berättar allt för tittaren. Hon lyckas till viss del men det blir ändå lite vagt när alla scener helt enkelt inte lämpar sig för den berättarteknik hon applicerar.

Aschan visar trots detta lilla snedsteg gång på gång prov på flera nivåer av talang med sin regidebut. Skådespelarmässigt är detta i princip fläckfritt. Är man till vardags allergisk mot barn- och ungdomsskådespelare bör man ta sig en titt på Apflickorna. Den motbevisar nämligen de flesta teorier om att unga skådespelare generellt gör sig dåligt på film. Starkast lyser huvudrollsinnehaverskan Mathilda Paradeiser, som med sitt ofta sammanbitna ansiktsuttryck lyckats ge både bredd och djup till sin karaktär. Även Isabella Lindquist, som spelar hennes lillasyster, bör berömmas. Med sin ringa ålder gör hon förmodligen den bästa skådespelarprestation jag sett av en så ung skådespelare. Det är faktiskt svårt att tro att hon inte har någon speciellt stor erfarenhet av skådespeleri och film innan Apflickorna. Hon gör sin karaktär Sara till mer än bara ett stereotypt barn, och jag har svårt att tro att vi kommer få se en så komplex och välskriven sexåring på film inom den närmaste framtiden.

Estetiskt är Apflickorna en väldigt tilltalande film, där ett fantastiskt foto ramar in den subtila tonen mycket väl. Stundtals brukar sig Aschan av en slags westernestetik, som blir mest uppenbart när hon i en scen låter en tumbleweed-buske rulla förbi. Även filmens inledande och avslutande musik ekar väldigt mycket av Ennio Morricone som gjort sig känd för flera utmärkta westernsoundtracks. Miljöerna filmen rör sig i är ofta en fröjd att vila ögonen på, och det råder ingen tvekan om att Aschan har ett mycket gott öga till hur en film ska se ut på ett visuellt plan.

När filmåret 2011 nått sin ända kommer Apflickorna, trots sina små brister, stå som en av de mest fascinerande filmupplevelserna i år. Med en ensemble unga men imponerande skådespelare, samt ett mycket stillsamt och vackert foto, är Apflickorna en film jag kommer bära med mig i tankarna ett tag framöver. Svensk films framtid ser inte alls mörk ut.

— — —

David Larsson är litteraturvetare och redaktör för kultfilmstidningen FromBeyond