Dystopi: Staden utan kvinnor
Recension, Skönlitteratur onsdag, augusti 31st, 2011Staden utan kvinnor
Madeleine Hessérus
Natur och Kultur
410 sidor. Har utkommit.
—–
Staden utan kvinnor, det är Stockholm. I en inte alltför avlägsen framtid är staden delad i två av en mur som skiljer norr från söder. I stadens norra delar bor endast män, och i de södra endast kvinnor. Hur har det kunnat bli så här?
Huvudintrigen utspelar sig omkring 2040, men historien om hur muren kom att byggas börjar i nutid. Under en onaturligt varm sommar skakas Stockholm av en serie fruktansvärda kvinnomord. Alltfler kvinnor känner sig otrygga i staden och opinionen växer för att man ska skapa frizoner dit endast kvinnor ska ha tillträde och kunna känna sig trygga för männen. Det införs till exempel tunnelbanevagnar avsedda för endast kvinnor. Samtidigt ockuperas en gammal militärförläggning i centrala stan av kvinnor som vill ha en fristad. Kvinnor i alla åldrar och från hela landet strömmar dit, och området måste utökas. De närmaste kvarteren införlivas, och murarna bevakas. Terrordåd utförs av en manlig extremistisk rörelse som förespråkar ”femicide”, med hundratals döda kvinnor som resultat. En extremistisk kvinnorörelse börjar förespråka byggandet av en mur mellan de ockuperade stadsdelarna och den norra delen av staden, och medierna spelar ut de båda sidorna mot varandra. Gifta par börjar snegla misstänksamt på varandra och undra om den andra kanske har börjat sympatisera med extremisterna. Rätt vad det är står muren där. Lägenheter tvångsrekvireras för att hysa inflyttande kvinnor från stadens andra delar, och snart är de enda kvinnorna i norra stan de prostituerade.
Historien om staden utan kvinnor berättas ur tre skilda perspektiv som växlar i olika avsnitt. En kvinna som i jagform berättar om muren och de processer i samhället som ledde fram till att den byggdes, och om den man hon lämnade för att flytta till andra sidan muren. Den andre huvudkaraktären är Jakob Hall. Han är en medelålders man som minns tiden före muren. Nu bor han ute i skärgården och är aktiv i motståndsrörelsen som verkar för att muren ska rivas. När han anländer till norra staden träffar han tre unga män, David, Elliott och Kurt. De är uppvuxna i den nya staden och vet inte om något annat sätt att leva. De har inga föräldrar, och ser en romantisk relation mellan man och kvinna är något totalt förlegat. Någon annan längtan än efter sex är de inte medvetna om, och det kan man få i de industriliknande bordellerna kring Narvavägen. Jakob lär känna de yngre männen och berättar för dem om staden som den brukade vara, och om Hedda, flickan han levde tillsammans med innan hon flyttade till andra sidan muren. Man får turvis följa Jakob på sitt undercoveruppdrag för motståndsrörelsen, och de tre unga männen som tecknar ett porträtt av det framtida delade Stockholm genom sina färder runt om i staden. Vid ett tillfälle färdas de under jord via avloppssystemen, och råkar då av en händelse på den legendariska ”suckarnas sal”. Ett mytomspunnet gammalt skyddsrum nära muren dit män och kvinnor lär ta sig i hemlighet för att mötas och ha sex. Runt om på väggarna finns graffitimålningar föreställande män och kvinnor tillsammans. En målning föreställer de två namnen Phyrramus och Thisbe med bokstäver som slingrar sig samman trots ett galler som skiljer dem åt. Den antika myten och Phyrramus och Thisbe handlar om två älskande som inte kan få varandra, men som pratar genom en spricka i en mur.
Madeleine Hessérus har ett mycket vackert och poetiskt språk. Genom alla de känslor och stämningar hon beskriver framträder ett dystert och nästan gotiskt framtida Stockholm. Man får ett intryck av en stad som hukar under ett tryckande molntäcke. Instängdhet. Muren verkar finnas i alla riktningar och begränsar synfältet. Det är en halv stad, där alla tvingas leva halva liv, och går omkring tvekande, trevande och längtar efter något som de inte vet vad det är. Och det verkar vara längtan efter frihet snarare än längtan efter kärlek och gemenskap mellan män och kvinnor, som till slut får muren att falla. Kärleken har ingen stor roll i den här romanen. Alla verkar ha glömt vad det är.
Staden utan kvinnor är en fantastiskt fin bok med många bottnar. Jag föreställer mig att jag kommer att kunna läsa om den gång på gång, och alltid hitta nya tolkningar. Den är så mycket. Dystopi, science fiction, samhällskritik, symbolism och trots allt också en kärlekshistoria. För när muren faller får Jakob till slut återse sin Hedda igen, liksom tusentals andra par och familjer. Boken är framförallt bra eftersom den får en att tänka. Själva berättelsen är spretig och säger emot sig själv ibland. Författaren har försökt uppfinna ett historiskt förlopp som skulle kunna skapa förutsättningar för byggandet av en mur tvär igenom Stockholm, som höll män och kvinnor åtskilda. Det går inte att göra det trovärdigt, men det är antagligen inte heller meningen. En sådan uppdelning borde inte vara trovärdig. Män och kvinnor ska leva ihop, sida vid sida. När jag läser den här boken går det långsamt, det är så mycket jag kommer att tänka på. Så många andra uppdelningar och murar som funnits mellan folk genom historien. Hur mycket mer möjliga och rimliga har de varit? Uppdelningar baserade på klass, ras eller religion. Man får ständigt associationer till Berlinmuren, getton som det i Warszava och apartheidregimen i Sydafrika. Men ibland är det en helt annan slags mur man kommer att tänka på. Skillnaden mellan hur världen är, och hur vi skulle vilja att den var. Gränserna som finns mellan vad man kan och inte kan göra för att förändra världen, och vad som händer när man går över dem. Staden utan kvinnor, norra Stockholm, är en grym plats. Men det är inte så att männen plötsligt börjar visa sin sanna grymma natur så fort kvinnorna försvinner, utan snarare så att platser som begränsas av murar per definition är grymma. Det är svårt att säga vad den här romanen handlar om. I inledningen säger berättaren att många människor i staden inte kunde se muren, och hävdade att den inte existerade. Eftersom alla framtidsskildringar egentligen handlar om den tid de är skrivna i, handlar kanske Staden utan kvinnor inte om en fysisk mur i framtiden, utan om alla de icke-fysiska murar som vi lever mellan idag.
—-
Nelly Ekström
När järnmalmen tryter så kan ju kärringarna vika cyklar av sina examensarbeten i kulturgeografi, och elnätet kan de väl ladda med genusvetenskap.
Svårare dock att få alla barnskötare att skola om sig till sophämtare…
Precis som Nelly Ekström skriver så är ”Staden utan kvinnor” en roman med många bottnar. Att tolka den enbart konkret vore att både förenkla och förringa den. Detsamma gäller för Hessérus tidigare bok ”Till Isola”, som jag varmt kan rekommendera. Den handlar om en kvinna som bryter sig ur en alltmer stressad och inrutad vardag – läs civilisation – och ansluter sig till ett liv i naturen. Låter flummigt, men det är det inte. Boken är filosofisk, civilisationskritisk och oerhört välskriven, med en både konkret och på olika sätt tolkbar röd tråd, en berättelse som väcker många tankar. En bok som i sin sammansatthet spänner över flera delar i våra liv./Agneta