Kultursommar

Inlagd av Eva Lidén Krönika onsdag, augusti 31st, 2011

Kultursommar

Mörkret sänker sig över trädgården. Molnen vid den här tiden får mig alltid att tänka på gamla Bergmanfilmer. Kvinnor i långa kjolar som sitter på vita trädgårdsmöbler medan molnen betydelsemättat flyter fram över deras huvuden och vinden ruskar i de stora björkarna vid det herrgårdsliknande sommarhuset. Nåja, långa kjolar. Men känslan.
På Hildasholm i Leksand börjar jag fundera över vem Hilda egentligen var. Finns någon biografi? Nej, säger guiden, men i Bengt Jangfeldts bok En osalig ande om Axel Munthe står det om henne.
Jag köper den i shopen på Hildasholm som pocket. Men bokstäverna är så små att det gör ont i ögonen. 600 sidor kommer att knäcka min hornhinna. Jag läser så långt jag orkar, den är oupphörligt fängslande. Beslutar mig för att låna den på biblioteket i stället, i fullskalig version.
Barnbarnen följer med in på biblioteket. På en hylla står videofilmer för uthyrning, Rymdbananerna och Tjorven på Saltkråkan. Vi hyr dem.
E håller på att skratta ihjäl sig åt bananerna i pyjamas när de klär ut sig till hundar. Astrid Lindgren funkar för båda. Jag ser också filmerna och beundrar Astrid för hennes otroliga förmåga att sätta sig in i barns värld. Hon var verkligen ett snille.
Förmodligen är det för att Jangfeldts En osalig ande verkar så övermänskligt svår att komma in i med sina pyttebokstäver som jag börjar med att läsa efterordet. Jag hoppar fram och tillbaka i boken i försöken att se vad som står om Hilda, men fastnar ändå i kapitlen om drottning Victorias död och Axel Munthes tjatande på Bonniers om layouten av hans bok. Vilket fördröjde den så att Victoria aldrig hann se den, något som var hennes önskan.
Hans intrikata spel med kvinnor och hans makt- och kontrollbegär ger en fadd eftersmak, samtidigt som hans uppriktiga medkänsla med fattiga och sjuka och hans insatser under bland annat jordbävningskatastrofen i södra Italien gör honom sympatisk.
Det blir, precis som Henrik Berggrens bok om Olof Palme, en hel värld, och när boken är slut saknar man den och vill ha en till. Bara att passa på och låna fler när ändå Rymdbananerna ska lämnas tillbaka.

Och så, Rivieran! Minns filmen Rivierans guldgossar som en av de absolut roligaste komedier jag sett. Men det visar sig att Nice var också Matisses, Chagalls och Renoirs bostadsort och arbetsplats under delar av livet. Museerna utgörs av deras hem och jag reviderar genast min syn på Renoir som en sötsliskig målare i gammelklassisk anda. Det är också rörande att se honom med söndervärkta händer och penseln av allt att döma fastbunden vid de fingrar som ännu fungerar, långsamt, långsamt söka sig fram på duken i filmen av barnbarnet, filmskaparen.
Att se Chagall i realiteten var också en positiv överraskning. Stora, tjockt målade dukar där färgen nästan tycks stocka sig. Och så metoden som jag tidigare inte tänkt på (eller som inte riktigt framgått av reproduktionerna): att dränka duken i en färg, vanligen blå, och därefter accentuera valda delar med en avvikande färg för att till slut ”toppa” med vitt. Som en jättebakelse ungefär. Men som det fungerade!

__________

Eva Lidén är konstnär och journalist

Bilder: Axel Munthe, bananplanta (dock ej rymdbananvarianten), Marc Chagall