Örebro International Video Art Festival, 2010 Videokonst: Spännande koncept och filmiska uttryck

Inlagd av Johan Nilsson Fokus torsdag, oktober 7th, 2010

Under den gångna helgen bjöd den andra upplagan av Örebro International Video Art Festival in till flera känslomässigt och intellektuellt utmanande upplevelser. Fantastiskt vackra bilder avlöste provocerande uttryck av mycket varierat slag. Förutom ett antal videostationer och videokonstutställningar erbjöd det ambitiösa programmet två föreläsningar och en filmvisning. Det är dessa jag tänkte uppehålla mig vid.

På lördagen kunde man i Waldénsalen på Örebro läns museum ta del av en videostation som var sammansatt av Petra Johansson, intendent för rörlig bild vid Borås konstmuseum. På eftermiddagen höll densamma en föreläsning kring det projekt som hon har initierat, och som videostationen i fråga också visar verk ur, ”Sharing Art”. Detta spännande koncept, som går ut på att konstnärer delar med sig av sin konst och sina konstupplevelser, aktualiserar intressanta frågor kring videokonsten som ett inkluderande och demokratiskt forum, men väcker också tankar om dess plats i det offentliga rummet. Ett exempel är This Must Be It som från början var en musikvideo – av Andreas Nilsson – till Röyksopps låt med samma namn. Denna ”beslagtogs” sedan av Jeremy Daly, som plockade bort musiken och lade till realistiska miljöljud och ljudeffekter. Resultatet är en ”non music video” som visserligen fungerar i sin egen rätt, men dess största förtjänst anser jag ligger i själva konceptet.

På fredagen visade Bio Roxy videokonstnären och filmaren Gunvor Nelsons film True to Life (2006). Efter visningen var dessutom Nelson själv där och svarade på den uppenbart fascinerade publikens frågor. Därefter följde en föreläsning av docenten i filmvetenskap vid Karlstad universitet, John Sundholm, som utgjordes av ett slags historisk exposé över Nelsons film- och videoproduktion. Särskilt intressant var Sundholms karakterisering av hennes konstnärskap som atypiskt när det gäller videokonst, något som kan spåras tillbaka till hennes filmskapande på 1960-talet. Detta, menade han, gäller inte minst för True to Life som visar på ett väldigt filmiskt uttryck, med en kamera som ständigt förundras över vad den möter.

True to Life är filmad i Gunvor Nelsons egen trädgård i Kristinehamn och är en närgången och inträngande uppvisning av naturen under olika årstider. Den handhållna kameran tränger in bland färgsprakande blommor och döda kvistar och i extrema närbilder, skapade med hjälp av av två närbildslinser, får vi ta del av en välkomponerad bildkavalkad som långsamt bygger upp en mörk och skrämmande stämning. Nelsons närmande till sitt filmskapande är just i relation till detta mycket intressant, för det är hur ting blir vackra när man tittar på dem genom kameran, samt själva det isolerande av detaljer detta resulterar i, som intresserar och fascinerar henne.

Det som dock mest bidrar till den mörka tonen, och det jag framförallt fängslas av, är hur Nelson använder ljudet. Å ena sidan förekommer diverse miljöljud – en trafikerad väg hörs i bakgrunden, en orkester marscherar förbi – men det som verkligen utmärker sig är ljudet som uppstår i kamerans ofta våldsamma möte med växtligheten. Genom att dessa ljud har förstärkts i efterhand, och eftersom det fasansfulla ljud som uppstår får mig att tänka på kroppar som slits sönder, uppstår en stark känsla av obehag och mörker. Kontrasten mellan vackra och färgglada bilder av blommor och ångestframkallande ljud av förstörelse som då kan uppmärksammas var för mig den största upplevelsen när det gäller True to Life.

Gunvor Nelsons filmiska ”blick” är som tidigare nämnt någonting som kan spåras tillbaka till hennes konstnärskaps tidiga skede. Men vad är det egentligen för typ av film hon gör? Är det videokonst, avant garde-film, experimentell film? Att i fullo reda ut dessa begrepp skulle ta alltför mycket plats i anspråk, men gemensamt dem emellan tycks vara en viss perifer existens. Detta i bemärkelsen att de traditionellt sett inte tillhör en kulturell mainstreamfåra. I takt med den kulturella utvecklingen sedan 1960-talet har detta synsätt mer och mer kunnat ifrågasättas. Tänk exempelvis på sammansmältningen av fin- och populärkultur eller den omarbetning av traditionella konventioner (revisionism, parodi) som har aktualiserats i och med postmodernismen. Båda dessa spår är intressanta för att de påkallar en diskussion kring influenser och övergångar mellan videokonsten och mainstreamverk inom film och TV. Här handlar det mycket om givande och tagande, om en dialog. Man kan hävda att konstnärliga och experimentella tekniker har haft inverkan på musikvideons estetik eller på filmers och TV-seriers användning av vinjetter. Men man kan samtidigt konstatera att en teknik som split-screen, som har populariserats med serier som 24 och som även används flitigt inom videokonst, kan spåras tillbaka till tidig film (tidigt 1900-tal).

Klipptekniker, klipphastigheter, ljud, kinematografi och så vidare, alla har de uppstått ur någon form av experimenterande, men exakt var och av vem är mindre viktigt än det faktum att de konstant utvecklas, kritiseras, förlöjligas och pånyttföds. Kanske är det här man finner det specifika i Gunvor Nelsons filmskapande, för som hon själv uttryckte det så föredrar hon att kalla det hon skapar för personliga filmer. Om det sedan är en fråga om en individuellt hållen estetik eller att hon utgår från sig själv när hon väljer motiv och teman, det får var och en avgöra.

Mitt möte med videokonsten i Örebro i helgen har varit givande i flera bemärkelser. Något jag uppskattade var att gå och sätta mig framför en filmduk och inte veta vad jag kunde vänta mig, att bara låta bilderna och ljuden skölja över mig. Visserligen föll inte allt som visades mig i smaken men jag hoppas verkligen att Örebro International Video Art Festival är här för att stanna.

—

Johan Nilsson är doktorand i filmvetenskap.