Dagens lokaltidningsbesvikelse – en kort reflektion

Inlagd av Åsa Jonsén Krönika måndag, augusti 22nd, 2011

Just nu på Facebook och i e-posten cirkulerar det gott om länkar till de två Lokaltidningsbesvikelsebloggarna (originalet och en annan variant). Även jag gillar dem skarpt och suckar och ojar över alla inställda cirkusar och gubbar som inte fått sin post i tid. Men när somliga (i kommentarfälten, bland annat) kallar de medverkande för ”mediahora” och andra mindre trevliga epitet så blir jag lite fundersam. Likt den sura farbrorn i humorprogrammet ”Riskradion” vill jag bara utbrista: Är du så jävla bra själv då?!

Jag har i min bekantskapskrets gott om både kulturutövare och journalister, som av förklarliga skäl ofta figurerar i pressen. Det går snabbare än man tror att vänja sig vid sin och sina vänners bylinebild i tidningen, kan jag berätta. Efter ett tag är det inte så märkvärdigt. Men alla människor i världen har inte någon fantastisk begåvning som är av brinnande allmänintresse, och alla lider inte av informationsinkontinens. Om ens unika begåvning nu råkar vara att år efter år odla traktens frodigaste rosenbuskar, och inte att ligga med kändisar eller att vara ”expert” på Melodifestivalen – då kanske man fortfarande har kvar den barnsliga förtjusningen över att få se sin bild i lokaltidningen. Köper man då någon buske som visar sig ha ohyra, ja, då blir man besviken. Och man vill berätta om det i lokaltidningen.

Visst, jag erkänner. Jag skrattar mer åt intrikata ordvitsar än åt lyteskomik. Jag mår lite dåligt när någon är elak mot en person som inte gjort dem något. Så självklart kommer en och annan tycka att jag skall spänna av och inte ta allt så allvarligt. Och som sagt, även jag fnissar åt alla bekymrade rynkor i pannan och mer krystade försök att få tre minuter i solen. Däremot är jag alltid på jakt efter gråzonerna; jag försöker utmana mig själv att inte fördöma till höger och vänster. Varför gör folk som de gör? Man vet så lite om sin nästa. Att döma snabbt är enkelt; att försöka reflektera är svårt.

Sålunda: att med glimten i ögat samla rara/tragiska lokaltidningsbesvikelser i en blogg – ja; kalla folk för mediakåt kärring för att de vill varna för någon lokal olägenhet – nej.

Men Lokaltidningsbesvikelserna har sina ljusare stunder: Läs om restaurangchefen med ryggrad. Min första tanke var ”bortskämda skitunge”. Det är som synes inte alltid jag lyckas tolka människors beteende med väl balanserad välvilja.