Bio: Jag saknar dig
Film, Recension söndag, augusti 21st, 2011Jag saknar dig
Regi: Anders Grönros
I rollerna: Erica Midfjäll, Hanna Midfjäll, Ludde Nilsson, Ola Rapace, Thomas Hanzon m.fl.
Längd: 2 tim och 5 min, från 11 år.
Visas just nu på filmstaden
— — —
Filmen Jag saknar dig är baserad på Peter Pohls och Kinna Gieths ungdomsroman Jag saknar dig, jag saknar dig från 1992. Den skrevs utifrån en sann historia och vann Augustpriset i sin klass, vilket nog är förklaringen till att filmen blivit både omskriven och omtalad redan innan den haft premiär.
Handlingen utgår ifrån de två tvillingsystrarna, Cilla och Tina, lika olika till sättet som de är lika till utseendet. Cilla är engagerad i världens problem, skriver och regisserar teater men är ganska ensam innerst inne. Tina lever ut sina känslor, festar, träffar killar och oroar sig mest för var sminkväskan tagit vägen. De grälar lika mycket som de trivs med varandra, men de ställer alltid upp för varandra när det gäller. Deras pappa råkar ständigt i konflikt med Tina, som känner att hon är den besvärliga i familjen, medan mamman försöker gjuta olja på vågorna.
En dag händer det ofattbara; Cilla blir påkörd av en bil och dör. Kvar står Tina med en oändlig saknad och smärta efter sin syster att bearbeta, samtidigt som hon måste värja sig för omgivningen som gärna blandar ihop den levande Tina med den döda Cilla. Hon måste lära sig att gå vidare som den person hon är, inte som någons tvillingsyster.
Filmen hade vunnit på att kortats ner. Som det nu är blev skildringen av sorgen och smärtan utdragen i onödan och lite av kaka på kaka. Den lider också av en del överspel, men även av bristen på spel i vissa scener där man förväntar sig något mera. Karaktärerna blir lätt stelbenta: den vänliga mamman, den arga pappan, den duktiga och den slarviga systern, men kanske mest i form av rockstjärnan Ailu som framställs som både lidande och farlig och som blir lite svår att ta på allvar. Ändå har jag överseende med allt detta, för det ger filmen något slags uppriktig realism. Eftersom det handlar om stor smärta och sorg och tonårslivets berg- och dalbanor passar det bra med utspel som inte är perfekt framställda och tajmade. Det blir som i det riktiga livet – både skrikigt och tyst och svårt att få någon ordning på och jag köper hela paketet som trovärdigt.
Det här är en film att ta på djupaste allvar. Man gråter sig igenom den och värms av att den inte väjer för det svåra samtidigt som det finns plats för ett och annat skratt. Systrarna Erica och Hanna Midfjälls rollprestationer förtjänar extra uppmärksamhet. Det kommer att dröja innan jag glömmer dem, agerande mot varandra som spegelbilder, och deras tilltal till sin ”allra käraste syster”.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
