Lyrik: Men så oändligt lätt att svara dig

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Lyrik, Recension onsdag, oktober 6th, 2010

men så oändligt lätt att svara dig

Anders Olsson

Albert Bonniers förlag. 104 s. Har utkommit.

———

Anders Olsson är en av våra främsta litteraturvetare, och han har i sitt vetenskapliga författarskap främst beskrivit och analyserat verk av lyriska modernister. Han skriver också egna dikter, och nu ger han ut sin första samling på tolv år, men så oändligt lätt att svara dig. Tidigare kunde hans intensiva studium av författare som Björling och Celan sätta väl starka spår i den egna poesin. Det är influenser som inte är lika uppenbara i hans senaste samlingar. Nu finns här bara en och annan medveten hälsning, t.ex. till Ekelöf.

Den nya boken präglas av känsliga registreringar och reflektioner. Utgångspunkterna är ofta vardagliga intryck eller reseupplevelser. Påfallande ofta förankras dikten i en konkret geografi, från Brunnsviken och Sommen till Paris, Berlin, Neapelbukten eller Bosporen. Andra gånger är en bild utgångspunkt och dikten blir en ren ekfras. Det är som om Olsson behöver mana fram det handfasta för att sen kunna lämna det i dikter som vidgas och stiger utöver sin konkreta förankring. Jaget och dess intryck är naturligt nog centralt, men dikten söker en sorts förströddhet, en fri andning bortanför, en befrielse som samtidigt tycks omöjlig att helt realisera. Genom texterna strömmar ljus, vind och tid. Här finns en ljusdrucken lätthet, men också en större existentiell sorg. Balanspunkten mellan dessa ytterligheter är den vila som dikterna söker.

Boken växer efter flera läsningar. Den kanske starkaste avdelningen är titelsviten med undertiteln ”janne in memoriam”. Här lyckas Olsson förena det privata med det allmänmänskliga på ett sätt som griper djupare tag än vad resepoesin gör. Här får dikternas stränga form utgöra en sorts äreminne över den döde och samtidigt ett värn mot det allt upplösande kaos som hotar att bryta in. Det är stramt och gripande. Här finns också den tyngd som Olssons dikter någon gång kan sakna. Han är alltid duktig på att skriva med välavvägd svalka, på ett städat, formmedvetet och estetiskt tilltalande sätt, men risken finns att det ibland bara känns konstfullt och inte helt nödvändigt. De bästa dikterna i den nya samlingen är dock starka och angelägna. Där förenas just lätthet och elegiskt allvar, sinnligheten i ögonblicket med vetskapen om dess försvinnande, som i dikten ”vattentankar”. Poesi kan vara just detta: en inövning i det som svinner bort. I ”Polykrite” finns raderna ”den som ser spionerar/ likt en död på de levande”. I någon mening kan det djupa seendet kräva ett avskiljande från de vanliga sammanhangen, utan att de därför helt måste lämnas. Är det priset den verkligt drabbande poesin måste betala för att bli seendets konst?

”[S]kala mig ut ur mina ord/ under trädens bark skymtar det vita”, skriver Olsson, och antyder därmed att en av poesins vägar för ner mot det ordlösa. Han har studerat poeter som försökt närma sig dessa trakter, där dikten undersöker gränsen mot sitt eget upphörande, men med ambition att bevara en naken uttryckskraft. För Anders Olsson själv verkar detta innebära en viss lockelse, men samtidigt är han väl medveten om att det kan innebära den egna poesins förstumning. Det är inte den väg han visar oss i sin nya bok.

—

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.