Roman: Siri
Recension, Skönlitteratur lördag, augusti 13th, 2011Siri
Lena Einhorn
Norstedts. 341 sidor. Utkommer 15 augusti 2011
Siri von Essen och August Strindberg. Kanske dåtidens mest jämlika par. Båda konstnärssjälar med brinnande intellekt. Hon friherrinna då de träffades. Han på väg ur en förälskelse och fascinerad av ståndsmässigt leverne. Hon med en begynnande längtan till ett annat liv. Ett liv på scen där hon kan fördjupa livet. Bli någon annan. Konvenansen sätter käppar i hjulet. Inte kan en friherrinna stå på scen? Maken, friherren Wrangel, älskar sin Siri men kan inte låta bli att kasta lystna blickar efter hustruns nittonåriga kusin, Fiffi. Fiffi som är på besök för att förströ Siri. Så en kväll ber han sin unga hustru och modern till sin förstfödda, att få gå in till Fiffi. Siri säger ja.
August, som redan innan varit en välkommen gäst i det Wrangelska hemmet, står med öppen famn och fångar den fallande Siri med löften om skådespelarkarriär och ett liv i frihet. Kort därefter flyr de – mycket planerat – landet. Skilsmässan från Carl Wrangel ska gå snabbt. Wrangel själv är införstådd i arrangemanget. Kär som han är i kusin Fiffi, ser han bara fördelar.
Siri och August förtalas och föraktas och utsätts för förnedrande behandling av borgerskapet. De bjuds till middagar och möts av pigor som frankt meddelar att ingen finns hemma. Och mitt i allt gifter de sig och Strindberg skriver pjäser tänkta för Siri. I hemmet har de ordnat det så att de har skilda sovrum. För August vill att de ska behålla spänningen. Att de ska uppvakta varandra.
Men Augusts svartsjuka och psykopatiska läggning, gör arrangemanget svårhanterbart och snart befinner de sig i ett ställningskrig som ska vara så länge de lever.
Lena Einhorn, som tidigare skrivit dokumentärer och filmmanus, skriver om Siris liv i romanform, och det gör hon alldeles utmärkt. Det filmiska, manusmässiga sättet att skriva finns delvis även här, vilket ger djup och sinnlighet utan att krångla till det med tyngande adjektiv och utvikningar.
Hennes sätt att mixa autentiska brev, dagboksanteckningar och den information som finns i hyllmeter av böcker som redan skrivits om ett av den tidens mest uppseendeväckande och fritänkande par, gör romanen rättvisa. Att hon sedan valt just romanformen, ger henne den frihet som ett material av den här digniteten kräver. Hon kan gå in i Siris tankevärld och låta läsaren betrakta den käre Strindberg ur ett litet annat perspektiv än vi är vana vid. Einhorn låter honom bli både galnare och ömkligare vilket förstärker Siris blick. Kvinnoblicken. Det är inte bara en berättelse om Siri och August, det är en berättelse om kvinna och man. Både då och nu. Den berättelsen vill vi höra. Igen och igen och igen. För som Gunnar Ekelöf skrev i Färjesång: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”.
__________
Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i Kulturdelens redaktion.
