CD: Mahlers Das Lied von der Erde

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor fredag, augusti 12th, 2011

Gustav Mahler: Das Lied von der Erde (Hänssler Classic/Naxos). Speltid: 63‘31
Cornelia Kallisch (mezzosopran), Siegfried Jerusalem (tenor), SWR Sinfonieorchester Baden-Baden und Freiburg, Michael Gielen (dirigent)

–

Das Lied von der Erde (Jordens sång) var Gustav Mahlers försök att lura döden. Alltsedan Beethoven är 9 ett symfoniskt ödestal. Efter 9:an dör man. Så när Mahler var klar med sin 8:e symfoni bestämde han sig för att inte numrera nästa utan bara kalla den Das Lied von der Erde. När han väl fullbordat den symfoni som fick numret 9 hade han alltså i själva verket skrivit 10. Så var tanken. Men döden är uppenbarligen numerolog, och när Mahler började på den symfoni som skulle få nummer 10 slog han till. Så frågan är vem som lurade vem.

Det är i år 100 år sedan Mahler dog. Det har inte märkts så mycket i skivutgivningen. Men det beror bara på att skivbolagen förtog sig förra året när det var 150 år sedan han föddes. Hänssler ser i alla fall till att presentera en ny utgåva av just Das Lied von der Erde. Det finns naturligtvis mängder av inspelningar av detta verk och åtminstone två har blivit klassiska. Den första är från 1952 (Decca). Bruno Walter dirigerar Wienfilharmonikerna och sångsolister är Kathleen Ferrier och Julius Patzak. Det faktum att Ferrier själv var dödssjuk när hon här i sista satsen ”Das Abschied” (Avskedet) tog musikaliskt farväl av världen har säkert bidragit till skivans kultstatus. För den andra inspelningen, från 1966, svarar Otto Klemperer med New Philharmonia Orchestra och Christa Ludwig och Fritz Wunderlich (EMI).

Nu ger sig Michael Gielen in i leken. Han har fått mycket beröm för sina Mahler-symfonier och presenterar här en övertygande tolkning av Das Lied von der Erde. Inte minst slås man av den nästan genomskinliga orkesterklangen. Siegfried Jerusalem är ett perfekt val som tenor, bättre än Patzak och nästan i klass med Wunderlich. Men det är ändå den kvinnliga solisten som det främst hänger på. Det är hon som tar hand om finalen som inte bara är den i särklass längsta satsen utan också verkets hjärta: ett halvtimmeslångt svindlande vackert avsked till livet. Cornelia Kallisch har en mycket välklingande mezzo men kan ändå inte riktigt mäta sig med Ludwig och Kathleen. Deras röster har en annan personlighet och expansiv kraft, mer lyster, fyllighet och djup. Det kan hos Kallisch också finnas en antydan till svaj, märkbar till exempel i den sista extatiska lovsången till jorden innan allt dör ut i tystnaden och evigheten.

Nykomlingen bjuder alltså på strålande ljud och orkesterspel och har en utmärkt manlig och en bra men inte riktigt lika övertygande kvinnlig solist. Det är kort sagt en modern inspelning som har mycket som talar för sig och säkert inte gör någon besviken. Bruno Walter vill man nog i första hand ha för Kathleen Ferrier i ”Das Abschied”, men ljudet kan vara burkigt och skorra. Däremot hittar jag ingen svag punkt hos Otto Klemperer: han gör en stortartad tolkning, han har två jämspelta och suveräna solister – och det nu 45-åriga ljudet skäms sannerligen inte för sig. Klemperer är kort sagt ett säkert kort.