Johan Svedjedal om biografin som kunskapsform (Biografins återkomst I)
Fokus torsdag, augusti 11th, 2011Det har funnits en skepsis mot biografin som kunskapsform. Att den fungerat som ”djävulens advokat” eller som skvaller, att det förädlat eller utgjort intrång i privatlivet.
Under Geijersamfundets sommarkurs ”Att gripa ett livsöde, om biografins återkomst” talade Johan Svedjedal om ”Den litterära biografin”.
Författare avskyr ofta biografier, framhöll Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi, och anknöt till diskussionen om möjligheten att tolka författares texter utan att veta något om hans/hennes liv.
Sättet att endast tolka ett verk utifrån författarens liv och avsikter finns det en benämning för – ”det intentionella felslutet”. Många hävdar i motsats att en text ska kunna tolkas endast utifrån sig självt och utan hänsyn till författarens livsomständigheter.
– Ja, visst kan man tala om att dokumentationen i den vetenskapliga biografin kan innebära ett snokande och att stänga in texten i en för snäv tolkningsram, fortsatte Johan Svedjedal.
Men det är inte säkert att ens författare själv undgår att ”ljuga” eller omskapa verkligheten. Här kan man se hur till exempel Strindberg i Tjänstekvinnans son byggt upp en annorlunda bild av sin barndom än den som forskningen sedan kunnat redovisa.
Författare har en tendens att framställa sig själva som mer utsatta, mer ädla, mer rädda och så vidare än de i verkligheten är. Det är svårt för att inte säga omöjligt att helt skilja tolkningen av en författares verk från hans liv.
– Man kan inte skriva om Strindberg utan att ta med livsdimensionen. Det som finns i hans liv återfinns i hans texter. Dock finns det saker som inträffar i författares liv som inte återspeglas i verken.
Johan Svedjedal som skrivit om Carl Jonas Love Almqvist påpekar att det som inträffade och som handlade om förfalskning och giftmord i Almqvists liv, inte syns i hans texter.
Att skriva en biografi innebär ett borrande i en persons liv och tid. Att vilja se verket som frigjort från livet kommer ursprungligen från ett romantiskt arv där man såg ”en höghet”, en helighet i verket som skulle finnas oberoende av författaren.
Den vetenskapliga biografin är den svåraste av alla humanistiska genrer, framhöll Johan Svedjedal.
– Men då får man också använda hela ”orkestern”, väcka alla typer av vetenskapliga frågor, använda alla metoder, och se till personliga men även kollektiva beteenden. I dag finns många olika biografiformer, från fragmentbiografier till collage, baklängesbiografier och citatbiografier, från korta till flerbandsverk.
Berättarrösten kan också skilja sig, från den allvetande(”snatterierna i hans ungdom skulle senare visa sig fatala för framtiden”),till att berättaren står på samma plats,(man skriver till exempel barnsligt om barndomen), man är solidrisk (försöker förklara och förstå, tyda allt till det bättre), är skeptisk och ifrågasätter författarens skildring, eller försöker dölja var man själv står.
– Det som överraskade mig är att den geografiska kronologin var så intressant, sade Johan Svedjedal.
Det rör sig om omgivningen, utrymmet där författaren befinner sig, platsens betydelse för verket. Till exempel hur Uppsala såg ut under Almqvists tid, eller hur Strindbergs arbetsplats i Blå Tornet tedde sig.
I den biografiska romanen till slut är allt tillåtet. Här finns främst två ”lögner”. Den ena är att hitta på saker som aldrig inträffat, den andra att fylla ut situationer där man inte kommer längre, man var inte med i rummet, men fortsätter med en påhittad dialog.
Men man kan också grunda en dialog i en författares brevväxling.
– Personligen tar jag hellre luckorna och uttalade gissningar än fiktiva dialoger, sade Johan Svedjedal, som avslutade med en diskussion om etik och moral i litteratur.
__________
Eva Lidén är journalist och konstnär
Foto: C J L Almqvist 1843
Se även tidigare artikel om konferensen ”Att berätta ett liv” vid Örebro universitet 2010.
