Musikern Stefan Heidevik: ”Jag är ganska omni.”

Inlagd av Åsa Jonsén Portfolio lördag, juli 30th, 2011

Att för undertecknad upptäcka den produktiva örebroaren Stefan Heideviks olika projekt var som att hitta ett riktigt toppenställe med kantareller. Först hittar man någon liten guldklimp, och det leder en till en massa andra och plötsligt står man i ett hav av godbitar. Han kallar sig inte instrumentalist, men en låtmakare av rang är han, oavsett vad han använder för prylar. När musikscenen i Örebro på senare tid har handlat mycket om schlagerfabrik tar Heidevik hand om genrer som förvisso är dansgolvsvänliga, men som har mer att ge om man intresserar sig för vad som sker bakom beatsen.

Du har varit involverad i Örebros musikscen väldigt länge. Hur började det hela för dig?

Det började när jag gick i högstadiet och jag började spela bas i ett punkband som inte kom någonstans. I gymnasiet skaffade jag en synth och började laborera med den, experimenterade med Cubase och andra hemmastudiogrejer. Jag bodde i Lanna utanför Örebro, så jag hade ingen direkt kontakt med andra musiker, men när jag flyttade in till stan fanns det fullt av musiker som ville spela. Och jag startade projekt på projekt på projekt. Det var runt 1996-1997 när jag började hålla på med musik mera aktivt, i hardcoreband, thrashband och triphop, electro, house. Jag är inte så genreinsnöad, jag är ganska omni, vill jobba med mycket.

Det här med genrer kan vara både knepigt och känsligt, men finns det några genrer som du känner dig mer hemma i?

Elektronisk musik har jag nog lättare att jobba med, det ligger mig närmast. Jag kan inte spela några instrument direkt, så allting är skrivet beat för beat. Det är lite som ett pussel, att jag får köra pekfingervalsen när jag skall spela. Det är därför det tar sådan tid för mig att få saker klara!

Du pratade om att du startade många projekt, men vilka projekt har du igång nu?

Av de som är aktiva är det främst Pokerface. Det projektet startade jag 1996. Jag blev medryckt i en vadslagning. En vän till mig, Michael Horvath, skulle styra upp en hiphopspelning på fem dagar, från scratch, och då frågade han mig om jag kunde göra beats åt honom. Vi började på måndagen och spelade live på fredagen. Det var han som kom på namnet Pokerface, men jag minns inte i vilket sammanhang. Sedan fortsatte jag helt enkelt jobba under det namnet och det har hela tiden rört sig mellan hiphop och triphop, och sedan har mer och mer influenser från annat jag lyssnar på krupit in i det.

Jag blev ganska tidigt intresserad av att arbeta med livemusiker som spelar ”mot” elektronisk musik. Mötet mellan live kontra programmerat och syntetiskt, jag tycker det är rätt spännande det som händer då. Jag håller på med en ny skiva nu, som sakta tar form, och den kommer ha en del gästmusiker. Den kommer vara mer elektronisk än förra skivan, men lite livegrejer kommer det vara.

Sedan har jag ett technoprojekt som heter Peel MD som är old school techno helt enkelt, acid house. Där jobbar jag med Gustav Brandén, och vi kör helt och hållet med synthar och trummaskiner live. Inga datorer eller mjukvara eller så, utan vi tar med väskor med grejer och riggar upp. Det tar evigheter! Men det är ju också roligare, för då är det live på ett helt annat sätt. Vi har spelat en del i sommar. Det är nog det projektet om är mest kontinuerligt, för vi repar ganska ofta, spelar in och jammar fram.

Jag har ett annat projekt som också har hängt med sedan mitten av 90-talet, som heter TÖKPB. Det är inspirerat av band som Neu, Tangerine Dream, Klaus Schulze, Edgar Fröse, typ kraut alltså. Jag har det tillsammans med min vän Robin Klockerman, och varje gång vi träffas och jammar så blir det väldigt intensivt och det blir ganska många minuter musik. Vi skall spela i höst på Live At Heart här i Örebro. Vi spelade tidigare med Jocke Nilsson från Graveyard på trummor, men i och med att de har blivit jättestora nu och turnerar så kan han inte vara med. Så vi kommer förmodligen att spela med Peter Lindström som spelar med Deadman och Distant Treelines.

Jag har även ett synthpopband som jag arbetar själv med, som jag kallar för Years. Det har mest vuxit fram för att jag ville jobba med att göra alla ljud syntetiskt, göra en sak i taget så låtarna blir ganska korta snärtiga pophistorier. Jag har suttit med en analogsynth och gjort alla ljud, ett i taget. Det var ganska befriande att jobba så metodiskt, mer spontant. Jag har en EP klar med det projektet, den skall finputsas, sedan skall den också ges ut, någon gång i år.

Och så har jag ett projekt till (skratt). Traveller är något slags progrock, och det har rullat på sedan 2003. Det finns en inspelning som fortfarande inte är helt färdig. Det skulle ha blivit en vinyl, och A-sidan är klar, medan B-sidan saknar bitar. Jag och min kompanjon i projektet, Stefan Andersson, har kommit fram till att vi skall ge ut A-sidan som en EP, för den är färdigmixad, så får vi helt enkelt ge ut det andra när och om vi orkar.

Det var det huvudsakliga. Men jag är inte främmande för att hoppa in och spela med andra. Det blir många projekt som går in och ur varandra, och jag jobbar nästan konstant med något i min hemmastudio.

Du har samarbetet med ganska många olika människor. Finns det några samarbeten som du gärna vill framhålla, som har betytt mer än andra för din utveckling?

Att spela med Olle Prim och Mattis Karlsson i Pokerface har betytt oerhört mycket för mig. Innan var det betydligt mer programmerad musik, men efter att jag började spela med dem fick jag upp ögonen för andra sätt att arrangera musik och skriva mer för livemusiker. Sedan har vi så klart producenten Andreas Karlsson. Han förstår precis hur jag tänker soundmässigt och har bidragit enormt mycket till hur Transeo låter. Är oerhört tacksam över att kunna få jobba med honom.

Tack vare Internet har jag kommit i kontakt med människor som det känns ganska otroligt att man har kunnat få samarbeta med, exempelvis Brian Baker, en jazzgitarrist som jag tycker är råbra. Tack vare MySpace skrev vi till varandra och tyckte ”grym musik”, sedan har det lett till flera samarbeten. Han kommer spela på nya skivan också. För mig är det helt enormt, det känns overkligt. För det är en person som ändå har spelat med en hel del legender. Nu senast har han spelat på samma skiva som Allan Holdsworth och Vinne Colaiuta. Hans nästa soloplatta skall visst ha Pat Mastelotto och Tony Levine på. Det känns som landet upp-och-ner för mig, för jag ser mig själv fortfarande som någon som ”tycker det är kul att hålla på”. Att göra musik är lika viktigt för mig som att äta mat och ha luft, ungefär. Det är otroligt kul att någon som är så duktig och dessutom renommerad vill spela med mig, det är kul.

Hur går det till när du komponerar?

Det är lite olika. Ibland kan jag få en konkret idé till ett riff eller en melodi, och då tar det ett tag innan jag har hamrat ut det och lärt mig spela det, i och med att jag egentligen inte är någon instrumentalist. Sedan spelar jag in det och bygger på utifrån det. Annars kan jag jobba med trumprogrammering när jag har en rytmisk idé. Mycket av det jag gör grundar sig på just rytmiska idéer, och olika och trumrytmer som ligger mot varandra. Det är ganska organiskt, jag tar låtarna dit de vill, kan man säga.

Om jag spelar med andra triggar jag mycket på det han gör och vice versa. Jag hade aldrig jammat förut innan jag började spela med Gustav, så jag vill gärna framhålla honom som en person som har varit viktig för mig. Jag har genom honom fått lära mig att lyssna och träna upp mitt gehör.

Du verkar vara inne på gamla musikmaskiner. Vad betyder prylar för dig?

Jag gillar ju manicker (skratt). Jag får väl erkänna att jag är lite av en pack rat. Ju mer maskiner jag har… det är som att en konstnär har fler färger. Varje sak har sitt ljud, lite som en palett har färger. Ett leksakspiano har sin klang medan en analog synth har sitt sound, och varje trummaskin har sin distinkta charm och sitt sound. Jag är lite pryltokig, ja (skratt). Men jag använder allting!

Och till sist har du en liten nyhet att berätta för Kulturdelens läsare!

Ja, som det ser ut så kommer Morgan Ågren att spela på en låt på nästa Pokerfaceskiva! Det är riktigt skadat, känns superkul. Antagligen kommer han lägga trummorna i sin studio i september. Han är verkligen en förebild för mig. Hade jag berättat det här för gymnasie-Stefan hade han bara skrattat mig rakt upp i ansiktet och vägrat tro att det var sant. Det är jättestort för mig. Och det hade aldrig hänt utan Internet. Internet är världens bästa uppfinning!

—

Åsa Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion.

Foto: Sirkka Savolainen (Traveller), Stefan Heidevik (TÖKPB), Erik Jälevik (Pokerface live), Tobias Solem (Pokerface – Heidevik, porträtt)

—