DVD: Shades

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension, Videohyllan torsdag, juli 21st, 2011

Shades

Thriller/svart komedi, Belgien, 1999

Distributör: Njutafilms

Regi: Erik Van Looy

Skådespelare: Gene Bervoets, Jan Decleir, Andrew Howard, Mickey Rourke m.fl.

Längd: 93 min

Finns på svensk dvd från 2011-06-29

— — —

Mickey Rourke är inte längre på dekis. Efter att ha Oscarnominerats för sin roll som avdankad fribrottare i The Wrestler (2008) har han åter bjudits in i Hollywoods glittrande rampljus. Rourke har nu avancerat från att anses som strulig föredetting till att hyllas som egensinnig skådespelarkonstnär. Välförtjänt eller inte har detta gjort att distributörer har vaskat lite extra bland Rourkes alster i försök att finna bortglömda guldkorn. En av dessa nyutgivna filmer är Erik Van Looys Shades, en film som passande nog också hanterar den till synes oförutsägbara ombytligheten inom filmbranschen.

Max Vogel (Gene Bervoets) är en belgisk föredetta advokat som sadlat om och blivit filmproducent. I historien om Belgiens egna seriemördare Lebecq (Jan Decleir) ser han en kassakalv. Han drar därför ihop ett filmprojekt som ska spegla mördarens mordturné. Vogel tvekar inte att dra på ordentligt och lyckas både locka pengar och branschfolk från USA, dock inga ur Hollywoods så kallade ”A-lista”. Regiuppgiften går till Paul Sullivan (Mickey Rourke), en regissör som inte riktigt fått till någon succé på ett bra tag, och titelrollen går till Dylan Cole (Andrew Howard) en skådespelare med uppenbara problem att hantera sitt temperament. Cole tar dock sin roll som mördaren Lebecq på allvar och läser till och med in sig på mördarens memoarer. Plötsligt slås Cole av insikten att filmen de håller på att spela in till stor del bygger på en förljugen mediabild av mördaren och hans brott…

Att kalla Shades för en ”branschfilm för filmfolk” är kanske överdrivet men den bjuder helt klart in åskådaren bakom filmkulisserna på ett okonventionellt sätt. Och vilket röra det är sedan. Alla springer bakom varandras ryggar och sluter avtal till höger och vänster. Huvudrollsinnehavaren Cole är antingen påtänd och oregerlig eller tycker helt enkelt manuset kränker honom som ”method-actor”. Istället försöker han forma filmen så som han tycker den borde vara. Både anhöriga till Lebecqs offer samt mördaren själv skickar slipade advokater med krav om ekonomisk kompensation. Röran är med andra ord total och att filmen någon gång ska bli klar börjar kännas allt mer avlägset.

 Att klassa Shades som en thriller är egentligen lite tokigt, svart komedi vore förmodligen mer passande. Alla i filmen verkar brinna av en obeskrivlig längtan att antingen få komma in, eller som i regissören Sullivans fall, få komma tillbaka till det förlovade Hollywoodlandet där de stora pengarna och framgångarna finns. Både producenten Vogel och allt från skådespelare till sminkartister hoppas naturligtvis på att filmen de håller på att spela in ska bli deras biljett över atlanten.  Men att göra en kommersiell spelfilm som bygger på verkliga händelser är som sagt inte helt enkelt. Filmen glider tillslut även ihop med den fiktiva verkligheten då seriemördaren Lebecq bryter sig ur fängelset för att söka upp filmproduktionen. Underhållande nog börjar även Hollywood visa intresse att producera en ny spelfilm om den turbulenta filminspelningen. Denna skulle naturligtvis rent hypotetiskt kunna vara den vi tittar på. Det är inte utan att man småmyser lite vid denna typ av smarta manusmässiga metalösningar.

Med tanke på att Mickey Rourkes på senare år hyllats av kritikerkåren så är filmens tema om drömmen med att göra en grandios återkomst till Hollywood rejält passande. 1999 skulle nog inte många blivit förvånade om Rourke seglade ut i periferin för gott eller till och med avled av en överdos eller dylikt. Lyckligt nog blev så inte fallet. I Shades så gör han kanske inte någon enorm skådespelarprestation men han, precis som resten av filmens rollista, är stabila och bra inpassade i sina roller. Bäst är Gene Bervoets som den skrupelfria och excentriska producenten Vogel och den belgiska veteranskådisen Jan Decleir i rollen som seriemördaren Lebeqc.

I grunden bygger Shades på ett smart manus men även regissören Erik Van Looy ska i detta fall ha en eloge. På ett mycket kompetent sätt håller han ett högt berättartempo samtidigt som han jonglerar både skådespelare och sidohistorien utan att det blir allt för rörigt. I bakgrunden anar man en stor hatkärlek riktat till det stora filmlandet i väst, men även viktiga etiska frågor om mediakritik tas upp. Är det rätt att kommersiellt profitera på verkliga tragedier, och vart går gränsen? Frågor som gör Shades kanske ännu mer aktuell idag än 1999, inte minst med tanke på hur vår svenska kvällspress utan betänkligheter bokstavligen travar över lik i sina försök att sälja mer lösnummer.  Visst är Shades endast en liten bagatell i spelfilmsvärldens gigantiska flora, men det hindrar den inte från att vara en både underhållande och en ganska tankvärd liten sådan.

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion.