Bok: Helgonet
Recension, Skönlitteratur onsdag, juni 22nd, 2011Helgonet
Carin Gerhardsen
Norstedts 295 sidor
Utkommer juni 2011
Carin Gerhardsen har gett ut tre titlar i sin serie om Hammarbypolisen; Pepparkakshuset, Mamma, pappa, barn och Vyssan lull. Helgonet är den fjärde fristående boken. För mig är det en ny bekantskap inom deckargenren, som tyvärr inte får mig att jubla.
Det är semestertider, och Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen avbryter sin ledighet och kallar samman arbetslaget. En man har hittats mördad i ett skogsområde nära sin bostad. Han var på väg hem efter en trevlig kväll i glada vänners lag och hittades av en joggare tidigt morgonen därpå. Han har blivit skjuten med ett nackskott, vilket ser ut som en avrättning.
Mordet förbryllar både omgivningen och polisen i Hammarby. Mannen var känd som en respekterad och omtyckt familjefar, engagerad i sin familj och tränare för ungdomsfotbollen. Han värnade dessutom om samhällets utstötta genom att hjälpa hemlösa. Med andra ord var han en samhällets stöttepelare med ett fläckfritt rykte, men det är inte alla vid Hammarbypolisen som köper den vackra bilden. Något står inte rätt till i det till synes idylliska bostadsområdet och dess skuggsida kommer i dagen när gamla händelser nystas upp.
Vad är det då som gör att jag inte jublar? Jo, framför allt är det att Gerhardsen gapar efter så mycket att det inte blir trovärdigt. Här finns fattiga barns och kvinnors utsatthet, mäns övervåld och dolda lustar, gravar med offer i skogen, hot om repressalier, trasiga familjer i samhällets utkant där sönerna tar lagen i egna händer – typiska unga, tatuerade män på motorcyklar eller intelligenta men udda pojkar vid datorn– och ensidiga bilder av människor med diagnoser. Dessutom finns en koppling till en hög polischef, engagerad i jämställdhetsfrågor, som har en viss fallenhet för våld mot kvinnor, vilket finns en motsvarighet till i verkligheten. Den historien känns rakt igenom kopierad, även om den är en del av handlingen.
Den psykologiska insikten saknas också. Det går alltför lätt för personerna att tänka i nya banor och gå vidare, även vid händelser som ställer deras liv på ända, och uppdelningen mellan smarta och mindre smarta poliser känns enkelspårig och fyrkantig. Jag har också svårt att tro att en nyopererad människa som förlorat massor av blod några timmar efteråt utan problem arbetar med att lösa mordgåtor från sjuksängen, även om hon tillhör intelligentian inom kåren. Sammantaget blir det helt enkelt för mycket, och gåtorna löses för snabbt och lätt för att jag som läsare ska köpa det.
Om författaren hade strukit flera ingredienser och fördjupat vissa delar hade resultatet blivit ett annat, eftersom boken i sig är välskriven. Nu blev det inte så, tyvärr.
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
