Bok: Mitt mörka hjärta

Inlagd av Erik Göthlin Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur onsdag, juni 8th, 2011

Mitt mörka hjärta – gangstern och reportern

Cyril Hellman

Reverb 360 sidor

Ute nu

____

Journalisten och författaren Cyril Hellmans senaste bok heter Mitt mörka hjärta och har undertiteln gangstern och reportern. Titeln anspelar självfallet på Joseph Conrads Mörkrets hjärta, eller Heart of darkness som den heter i original. Som undertiteln också skvallrar om så är boken dels en reportagebok, dels en roman. Gangstern i historien bär smeknamnet Hawaii efter ön han bodde på och är en av de otaliga unga män av kriminella kambodjan-amerikaner som efter att ha begått brott i USA, mer eller mindre allvarliga sådana, deporterats tillbaka till ”hemlandet ”Kambodja. Utan att ha några som helst rötter till landet, kanske inte heller någon familj eller släkt (de är ju kvar i Amerika) så blir omställningen så svår att de flesta inte lyckas anpassa sig alls. Många är/blir narkomaner och fortsätter med sin kriminella bana i ursprungslandet. Men Kambodja påminner inte på något sett om landet de växte upp i och för många är det början på slutet.

Reportern och tillika bokens författare Cyril Hellman träffar Hawaii på en av sina resor till Kambodja där han utför olika skribentjobb och tycke uppstår. Cyril som sedan länge kämpat mot olika former av drog- och alkoholmissbruk ser någon slags frände i Hawaii som var knarklangare och narkoman i Amerika och deras livshistorier, om än olika men också med många likheter, flätas samman. I två parallella berättelser, dels Cyrils resor till Kambodja och hans dagbok från Sverige, dels Hawaiis berättelse från uppväxtåren till nuet stiftar vi bekantskap med två människoöden som trots allt kanske inte är så olika.

Till en början vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om boken. I inledningsscenen ligger Cyril stupfull i sängen på ett hotellrum och stirrar på fläkten i taket. Han är ”precis så där borta som Martin Sheen i inledningen i Apocalypse Now” och berättar hur filmen fick honom att vilja besöka Kambodja som ung. Hellman skriver sedan att ”reportern har en tillvaro likt elitsoldaten”. Resonemanget utvidgas med ytterligare filmer som t.ex. The Killing Fields och jag måste säga att jag tycker att exemplen är något löjliga, snudd på trötta. Att boken sedan inleds med ett citat från Scarface får mig liksom att rygga tillbaka av ren reflex. Det känns naivt och uttjatat. Motiv och referenser som redan har malts sönder av populärkulturen och liksom inte säger särskilt mycket. Sedan fortsätter scenen med drogvåndor, bakfylla och prostituerade kvinnor. Jag tycker det känns billigt, och det finns något sorts glorifierande i beskrivningarna, en romantisering. Det känns som att snubben är hög på sig själv. Nu har jag i och för sig egentligen inget emot vad man kan kalla macho-litteratur, tvärtom älskar jag t.ex. Charles Bukowski som många vill sätta i det facket. Men problemet här är helt enkelt att det känns för medvetet, och då pallar jag inte med det.

Men sen blir det bättre. De bästa partierna är skildringarna ur Cyrils respektive Hawaiis nuvarande och gamla liv. Bäst är de scener när Cyril efter att ha bestämt sig för att äntligen bli kvitt sitt missbruk börjar gå på AA-möten. Det medvetna är som borta och Hellman skriver verkligen från sitt hjärta med dess verkliga våndor och smärtor. Jag som inte tidigare brydde mig nämnvärt blir plötsligt väldigt berörd av hur öppenhjärtig Hellman är om sig själv och sitt liv. Barndomen, förhållandena och barnen får sina respektive historier och in träder en helhetsbild som man inte alls kunde greppa i inledningen. I efterhand dömde jag den kanske allt för hårt.

Lika fängslande är Hawaiis livshistoria. Även om han egentligen inte är någon sympatisk man, drogsäljare som har många våldsamma dåd på sitt samvete inklusive hustrumisshandel så finns det fortfarande något väldigt intressant och mänskligt i berättelsen. Som alla människor är också Hawaii mångbottnad. Det är inte bara djävulskap och misär, det finns också mycket värme i betraktelserna över livet.

I mitten av boken finns ett fotogalleri signerat Annika Aschberg som var Cyrills fotograf under vistelserna i Kambodja. Det är råa och nakna foton i dokumentär stil där man får en bild av ett land som är så långt från vår vardag man kan komma. Slutligen är utgåvan från Reverb en inbunden sak med riktigt hårda pärmar och snyggt tryck där det inte har sparats en krona på utseendet. Inte så dumt.

__________

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent